ett lyckligt mellanbarns betraktelser av det ljuva livet.

Jag har fått en konstig kramp i min högra axel. Eller egentligen sitter det ovanför axeln, upp mot nacken. Känns som att det kan bero på att jag i princip har suttit i samma arbetsställning heeela dagen, vilket innebär att jag sitter i draget från fönstret i en mycket obekväm stol med datorn alldeles för högt upp. Men nu är jag klar iaf. I sista sekunden som alltid, same procedure as last year. Slutspurtsstressen har även bidragit med en trevlig huvudvärk.

Jag har dessutom en konstig träningsvärk i rumpan. Men mina smärtot och åkommor får mig att känna att jag verkligen lever. För det gör jag, mer än någonsin. Mitt liv skaver inte mer än det borde och jag är väldigt tillfreds med min omgivning.

Jag liksom älskar mitt liv.

Imorgon ska jag finputsa lite på hemtentan innan jag mailar över den, fika med Malin och sen beger jag mig hem till förorten igen. Min telefon är äntligen klar efter att ha varit på reparation i typ hundra tusen år eller så. Ibland känns det som om jag pendlar mellan två hem, i veckorna lever jag loppan här i Uppsala och på helgen återvänder jag till lugnet och goset. Men hu så negativt det lät, det var inte allt meningen. Jag klagar egentligen inte, mest konstaterar och jag flänger rätt mycket fram och tillbaka.

Hög tid för att tvätta tänderna och krypa ner i sängen.
God natt ladies and gents.