ett lyckligt mellanbarns betraktelser av det ljuva livet.

Det snöar :).
Jag vaknade och kikade med små ögon ut genom fönstret och såg att det låg snö på fönsterbrädan. Helt fantastiskt. Det gör ingenting att himlen är alldeles genomgrå eller att det förmodligen är smällkallt ute för jag ska ändå stanna inne hela dagen. Underbart.

Nu ska jag äta frukost med Karin.

Jag vill ha jul! Jag vill ha stjärnklara nätter och snö som knarrar under skorna. Jag vill känna doften av clementiner och apelsiner och baka pepparkakor fastän jag inte tycker speciellt mycket om pepparkakor. Mest av allt önskar jag mig en riktigt bra julkalender, en i klass med Petssons jul eller Mysteriet på Greveholm.

Idag slog det mig att jag har bott här i uppsala i lite drygt två månader. Det gick upp för mig när jag tittade på bästföredatumet på mjölken i kylskåpet, 2 nov stod det. Mitt första paket mjölk gick också ut den andra, fast september. Tiden går så fruktansvärt snabbt. Nästan lite för snabbt.

Jag grubblar och funderar, tvekar och undrar om jag verkligen gjorde rätt. Det skulle vara så himla skönt om någon bara kunde bestämma åt mig vad jag ska göra, vad som vore bäst. Då skulle jag slippa stå ansvarig för konsekvenserna. Jag hatar att såra människor jag bryr mig om. Hatar, hatar, hatar.

Postade iväg min önskelista till m&m idag.  Det finns få saker som lyser upp min tillvaro så mycket som när jag får brev. Nu menar jag brev som inte är räkningar eller annat tjafs, utan riktiga brev. Bara till mig. Där det står ord som är skrivna för att just bara jag ska få läsa dom. Vi borde skriva brev oftare.

Nu ska jag återgå till mitt pluggeri.
Puss

just precis nu, är jag världens elakaste människa.
förlåt.

Idag när jag kom hem från skolan tänkte jag "åh, jag ska nog ta och baka en äppelpaj". Så jag tassade ner till Folkes och inhandlade lite ingredienser och satte igång. Tänkte att det var nog bäst att dra på ordentligt så jag tog fram långpannan och gjorde fem satser med smuldeg. Nöjd med mitt underverk skulle jag kasta in plåten i ugnen, då lossnar hela jävla ungspackningen ner och börjar smälta och fräsa i ugnen. Var på strax där efter vårat otroligt nervösa brandlarm sätter igång. "Satan också" tänkte jag, och greppade efter telefonen för att ringa till Studentstaden och felanmäla, hamnar i telefon kö, får en vresig dam på tråden som tycker att jag kan väl ta bort den själv. Till slut får jag henne att skicka någon att fixa det åt mig, allt medans brandlarmet tjuter hysteriskt i bakgrunden. Efter en timme eller så kliver det in en jättestor karl genom dörren och frågar vad det var som skulle fixas. När jag förklarat vad som hänt och visat honom att packningen var trasig så tittade han på mig som om jag var den mest korkade personen på jorden."Jag tror att den är sliten och uttänjd" sa jag, "jaha, och vad tycker du att vi ska göra åt det då?" sa karl. Men jag blängde bara tillbaka och sa snällt att  "det är du som är proffs, jag bakar bara" men han verkade inte riktigt med på min ironi. Men han gjorde som jag sa det, dock mycket motvilligt.

Nu står det iaf en alldeles otroligt delikat och jättestor äppelpaj i köket på 26:an och väntar. Jag har till och med fixat fram vaniljsås :). Så när jag och Karin återvänder från träningen blir det nog en härlig återställare.

Jag skrattar ofta, kanske till och med nästan jämt. Det är liksom min grej, mitt signum. Men det är inte alltid som jag skrattar med hela kroppen, ni vett så där så att man knappt kan andas och får kramp i magen och kippar efter luft. Men när jag är med micks, frida, kråkan och anna så är det omöjligt att göra annat. Igår låg jag och vred mig i skrattkramper när mickan berättade om deras sjuka äventyr i amerikat. Tillvaron skulle inte alls vara den samma utan dom, darlings.

Jag älskar mitt liv.

det stinker från en pissoar och jag hör hur några pratar "jag älskar mitt meningslösa liv, hur är ditt liv?" och dom svarar "äh jag är glad att bo i stockholm".

I ett försök att hitta inspiration till att plugga satte jag på en gammal favorit i min CD-spelare sent i går kväll. Introt kastade mig tillbaka i tiden, till högstadiet och känslor av vemod blandat med kärlek till livet. Jag blev fjorton år igen och insåg plötsligt hur långt jag har kommit. Jag är fortfarande samma blåögda maria fast ändå inte. Mitt öga är mer kritiskt granskande än förr och jag står stadigt med båda fötterna mot asfalten. Jag längtar inte längre till något bättre utan är ganska tillfreds med livet jag lever just nu. Lars Winnerbäck var nog en utav de största bidraganse faktorerna till min tonårsrevolt mot mig själv och min omgivning. Jag upptäckre en värld utav ord med genomslagskraft, att poesi kan bli politik och att jag faktiskt inte måste tycka som jag borde.

Nästa destination i min tidmaskin blev med hjälp av min hjältinna Robyn och hennes Don´t stop the music. Den skivan tog mig tillbaka till cykelsemester på gotland 2003 tillsammans med Elsa, Love och Pocke. Sommaren när jag hade lånat ut mitt hjärta till en gosse som senare på höstkanten krossade det totalt och lämnade mig kvar med tårar, desperation och avsky. Men låt nummer fyra på den skivan satte ord på precis allt som jag kände för den grabben. Just då iaf. Den hösten gick det upp för mig att det är jag, och enbart jag, som kan ta kontroll över mitt liv. Det är upp till mig hur pass nära en människa får gå.

Musiken har varit min livboj genom livets stormiga perioder. Den har satt ord på sånt som känns svårt, genom musiken har jag uppmärksammat sånt som jag inte tidigare lagt märket till. Till exempel bidrog herr timbuktu till att jag fick MVG i internationella relationer genom sin låt  "Dynamit" som handlade om Bofors skandalen. 

Idag är himlen över uppsala helt mjölkig, precis som det bli när man häller vatten i ett glas som det har varit mjölk i och det ligger kvar lite mjölk i botten. Vi kallade det för spökvatten när jag gick på lågstadiet.

Dagens fråga: vilket är ditt favoritord från dagis?

Jag kommer förmodligen aldrig någonsin att bli stor. Min plan för idag var att dra i väg på ett plaskpass på Svettis och sen komma hem och ta i tu med allt som jag har skjutit framför mig i, tja vad ska vi säga, iaf två veckor. men gjorde jag det? well, inte riktigt.
Mitt rum är ju iaf bra mycket trevligare sen jag plockade ihop all smutstvätt och drog fram vårat monster till centraldammsugare och hade ihjäl alla mina röda dammråttor. Jag bäddade till och med rent i sängen, stor applåd till mig (klapp, klapp, klapp).

Steg nummer två var att boka tid i tvättstugan. För alla er som känner till min hysteriska fobi för just tvättstugor förstår säkert att jag var tvungen att uppbringa en hel del mod för att ta tag i detta. Jag får ont i magen så fort jag måste gå ner där. För vi vet ju alla att det bor elakingar och hemskheter nere i tvättstugor. hur som helst så gjorde jag det, och allt gick vägen.

Ja, så var det mitt mission nummer tre då, plugg... harkel.. jag frågar mig varför det ska vara så fruktansvärt svårt att bara ta tag i det. För så fort jag har beslutat mig för att göra något åt saken så känns allt annat så otroligt mycket mer intressant. Typ rensa ur avloppet i duschen, städa ur skafferiet i köket, granska mitt ansikte i spegeln efter eventuella deffekter and so on.
Och nu sitter jag ju här, har till och med insett att det är helt fantastiskt mycket roligare att starta upp en egen blogg än att begrava näsan i Yvonne Hirdmans - Genus om det stabilas föränderliga former.

Ladies and gents, välkomna att ta del av min förvirrade vardag. Enjoy :).