i denna ljuva sommartid
Det rådet inte längre någon tvekan om att våren har gått över i försommar. Med solen i ögonen drar vi alla djupa andetag och låter lungorna fyllas med en doftkompott av nyutslagen syren, äppelblom, nyklippt gräs och grillkvällar. Att cykla hem genom Uppsala sent om natten och andas in sommaren är direkt berusande. Jag vill att det aldrig ska ta slut.
Inte för att jag någonsin tvivlar på att jag omger mig med helt fantastiska människor till vänner, men jag slutar ändå aldrig att förvånas över hur underbara de verkligen är. Igår till exempel så hade jag sammankallat lilla stora familjen här i korridoren till en utflyttningsmiddag (om knappt två veckor lämnar jag korridoren för gott). Så gott som alla med tillhörande pojk- och flickvänner kom och vi njöt av en alldeles lagom tacobuffé ute i solen. Inte helt oväntat blev stämningen en aningen sentimental när först Martin (korridorspappan) och flickvännen Tuva kom med en flaska rött som utflyttningspresent, därefter räckte mina helt-utan-ord-och-troligen-sötast-i-hela-världen-flickor Jenny och Nilla över ett rosa paket med en helt underbar liten vattenkanna i. Tårar och kärlek i överflöd. Jag blir stum, på riktigt. Ni betyder så ofattbart mycket och det skär verkligen i hjärtat när jag tänker på att jag inte kommer att kunna ha er lika nära i framtiden. Jag älskar er, villkorslöst och alltid.
Lilla hjärtat verkar repa sig. Det är konstigt för jag tänker inte så mycket på det som hänt. Det känns så otroligt avlägset att jag för två veckor sedan var totalt orkeslös och fann det outhärdligt att vistas mer än två meter ifrån sängen. Dock ska jag inte förneka hur svårt det är att inte plocka upp telefonen och göra det som jag absolut inte får göra. För jag vill ju inget hellre än att höra Din röst, berätta om alla obetydliga och menlösa ting som jag vanligtvis flera gånger om dagen delade med Dig. Jag saknar Dina egentligen rätt innehållsfattiga sms som brukade sprida ett leende över mina läppar. God damn it, jag saknar till och med tystnaden! Jag får uppbringa all min enegri varje gång jag råkar bläddra förbi ett gammal sms i inkorgen, ser dig logga in på msn eller bara snuddar vid tanken på dig för att inte ge efter. Utmattande är vad det är.
(Jag är ju så motsägelsefull att jag nästan kräks på mig själv. Löjligt förvirrande, varför ska det vara så här svårt?)
Ikväll vankas det grillning, och kanske en liten utgång med dans till rytmer och beats som får huden att knottra sig. Det var oh så länge sedan jag lät alla mina sinnen fångas av musiken och jag dansade tills jag inte längre kände mina fötter.
Trots ett hjärta som aldrig tycks vilja bestämma sig, sluttentatider och ett sjukt stökigt rum så kan jag utan att överdriva säga att min bästa tid är nu.
Ta hand om varnadra mina älskade.
Inte för att jag någonsin tvivlar på att jag omger mig med helt fantastiska människor till vänner, men jag slutar ändå aldrig att förvånas över hur underbara de verkligen är. Igår till exempel så hade jag sammankallat lilla stora familjen här i korridoren till en utflyttningsmiddag (om knappt två veckor lämnar jag korridoren för gott). Så gott som alla med tillhörande pojk- och flickvänner kom och vi njöt av en alldeles lagom tacobuffé ute i solen. Inte helt oväntat blev stämningen en aningen sentimental när först Martin (korridorspappan) och flickvännen Tuva kom med en flaska rött som utflyttningspresent, därefter räckte mina helt-utan-ord-och-troligen-sötast-i-hela-världen-flickor Jenny och Nilla över ett rosa paket med en helt underbar liten vattenkanna i. Tårar och kärlek i överflöd. Jag blir stum, på riktigt. Ni betyder så ofattbart mycket och det skär verkligen i hjärtat när jag tänker på att jag inte kommer att kunna ha er lika nära i framtiden. Jag älskar er, villkorslöst och alltid.
Lilla hjärtat verkar repa sig. Det är konstigt för jag tänker inte så mycket på det som hänt. Det känns så otroligt avlägset att jag för två veckor sedan var totalt orkeslös och fann det outhärdligt att vistas mer än två meter ifrån sängen. Dock ska jag inte förneka hur svårt det är att inte plocka upp telefonen och göra det som jag absolut inte får göra. För jag vill ju inget hellre än att höra Din röst, berätta om alla obetydliga och menlösa ting som jag vanligtvis flera gånger om dagen delade med Dig. Jag saknar Dina egentligen rätt innehållsfattiga sms som brukade sprida ett leende över mina läppar. God damn it, jag saknar till och med tystnaden! Jag får uppbringa all min enegri varje gång jag råkar bläddra förbi ett gammal sms i inkorgen, ser dig logga in på msn eller bara snuddar vid tanken på dig för att inte ge efter. Utmattande är vad det är.
Kom tillbaka!
(Jag är ju så motsägelsefull att jag nästan kräks på mig själv. Löjligt förvirrande, varför ska det vara så här svårt?)
Ikväll vankas det grillning, och kanske en liten utgång med dans till rytmer och beats som får huden att knottra sig. Det var oh så länge sedan jag lät alla mina sinnen fångas av musiken och jag dansade tills jag inte längre kände mina fötter.
Trots ett hjärta som aldrig tycks vilja bestämma sig, sluttentatider och ett sjukt stökigt rum så kan jag utan att överdriva säga att min bästa tid är nu.
Ta hand om varnadra mina älskade.
i ett vakuum
Dumpad, även om det till sist blev jag som puttade mig själv över kanten och tog dig med mig (det borde varit tvärt om) så är det iaf slut nu. En relation som kanske egentligen aldrig var mer än sporadisk närhet och gemensamma skratt är upplöst i ett ingenting. Just nu känner jag precis just så, ingenting. Jag har gått från oanmälda och hysteriska gråtattacker till ett tillstånd i vakuum. Jag är inte särskilt ledsen, men heller inte riktigt glad. Men jag tar tillfället i akt och sover så mycket jag orkar för efter en trefyra dagar av tårar och sömnlösa nätter är jag helt uttömd på energi.
Jag finner ändå en viss trygghet i att jag känner mig själv och därför vet hur hela den här komma-över-någon-processen går till. Först gråter jag, i kopiösa mängder och ältar det som hänt med alla jag känner. Därefter det stundande vakuumet följt av ilska över det som skett. Efter agressionerna kommer ett återfall, när jag är beredd att ta vilken skit som helst bara han tar mig tillbaka. Har jag tur, så är det slut på eländet efter det. I värsta fall börjar proceduren om igen. Det återstår att se.
I onsdags körde vi sista Hjortron. Känns lite konstgt nu i efterhand. Men satan vad bra det gick! Jag hade privilegiet att få stå i köket denna sista gång, tillsammans med Mats. Det blev klart för mig att det är där jag hör hemma, bland kastruller och hög musik på stereon. Jag älskar mat, jag kladdar gärna ner mig med såväl hembakad leverpastej som sweet-cilli-glacerade rotfrukter så länge det är för den goda smakens skull. Kväller avslutades med den sorligaste bartömningen jag någonsin varit med om. Tre slattar vin och en helt jättemängd hemgjord glass. Inte så tokigt iaf :).
Igår åkte jag hem till förorten. Lite tidigare än planerat. Fick finbesök av min älskade vapendragare och bästa vän Elsi. Varje gång vi ses går det upp för mig hur otroligt viktig hon är. En utan grundbultarna som håller samman hela mitt väsen. Tvillingsjäl, syster, prinsessa och hjältinna.
Jag somnade till ljudet av underbara Jonas Gardell (tack Jenny för lånet!) med först två och sedan en hund som sällskap i sängen. Engla låg kvar nästan hela natten, ihoprullad men nosen inkilad i mitt armveck. Ibland vaknade jag av att jag fick örat eller armen tvättat. Så himla mycket kärlek att jag nästan svimmar! Jag vaknade sjukt tidigt av att lilla mamma pulade på i köket. Efter en stund av att försöka somna om gav jag upp och kröp upp i kökssoffan med en kopp te. Jag har saknat tidiga mornar. Älskar att klockan inte är mer än halv nio och jag redan har hunnit äta frukost, städat, promenarat oh slöat i mammas säng. Snart ska jag ta och ringa efter en klipptid på Bobby's salong (75 pix för en klippning!). Ikväll blir det musikal och häng med gamla godingar.
Trots smärta i hjärtat älskar jag mitt liv.
Ta hand om varandra.
Jag finner ändå en viss trygghet i att jag känner mig själv och därför vet hur hela den här komma-över-någon-processen går till. Först gråter jag, i kopiösa mängder och ältar det som hänt med alla jag känner. Därefter det stundande vakuumet följt av ilska över det som skett. Efter agressionerna kommer ett återfall, när jag är beredd att ta vilken skit som helst bara han tar mig tillbaka. Har jag tur, så är det slut på eländet efter det. I värsta fall börjar proceduren om igen. Det återstår att se.
I onsdags körde vi sista Hjortron. Känns lite konstgt nu i efterhand. Men satan vad bra det gick! Jag hade privilegiet att få stå i köket denna sista gång, tillsammans med Mats. Det blev klart för mig att det är där jag hör hemma, bland kastruller och hög musik på stereon. Jag älskar mat, jag kladdar gärna ner mig med såväl hembakad leverpastej som sweet-cilli-glacerade rotfrukter så länge det är för den goda smakens skull. Kväller avslutades med den sorligaste bartömningen jag någonsin varit med om. Tre slattar vin och en helt jättemängd hemgjord glass. Inte så tokigt iaf :).
Igår åkte jag hem till förorten. Lite tidigare än planerat. Fick finbesök av min älskade vapendragare och bästa vän Elsi. Varje gång vi ses går det upp för mig hur otroligt viktig hon är. En utan grundbultarna som håller samman hela mitt väsen. Tvillingsjäl, syster, prinsessa och hjältinna.
Jag somnade till ljudet av underbara Jonas Gardell (tack Jenny för lånet!) med först två och sedan en hund som sällskap i sängen. Engla låg kvar nästan hela natten, ihoprullad men nosen inkilad i mitt armveck. Ibland vaknade jag av att jag fick örat eller armen tvättat. Så himla mycket kärlek att jag nästan svimmar! Jag vaknade sjukt tidigt av att lilla mamma pulade på i köket. Efter en stund av att försöka somna om gav jag upp och kröp upp i kökssoffan med en kopp te. Jag har saknat tidiga mornar. Älskar att klockan inte är mer än halv nio och jag redan har hunnit äta frukost, städat, promenarat oh slöat i mammas säng. Snart ska jag ta och ringa efter en klipptid på Bobby's salong (75 pix för en klippning!). Ikväll blir det musikal och häng med gamla godingar.
Trots smärta i hjärtat älskar jag mitt liv.
Ta hand om varandra.
i dina ögon, där vill jag vara
Översvämmningen ebbade så småning om ut och jag somnade tryggt och lugnt i min säng. Morgonen därefter vaknade jag med nytt liv i min kropp. Dagen spenderades nere på gräset i sällskap med Nilla och vi njöt båda i stora drag av solen. På kvällen fick jag finbesök av Herr Krånglig. En sväng till Lidl och sen grillning med diverse ungdomar. Jag somnade i ett par varma armar och var världens lyckligaste. Men när jag vaknade på morgon, fanns det en otäckt välbekant klump i magen. Jag tänkte inte igen, jag vill inte. Orkar inte. Så jag ignorerade den, tryckte den längte ner och låtsades att allt var bra. Glass i solen och plötsligt hade han åkt sin väg. Jag gjorde ett tappert försök till att plugga.
Det var på vägen hem senare den kvällen, efter en lagom trevlig men något förvirrande filmkväll som det slog mig. Att klumpen i magen var varningssignalen som jag lovat mig själv att inte ignorera. Hjärtat hade sagt ifrån, det får vara nog nu! Så jag ringde ett samtal till Solna, ett samtal som jag så här i efterhand ångrar lite. För resultatet, efter tre timmar av tårar och upprivna sår, blev en lång och tryckande tystnad. Jag väntar spänt vid telefonen, efter ett slutgiltigt svar.
Jag hatar att vänta. Att vänta är förödande, förlamande och nästan fördummande. Det ger mig för mycket tid att tänka och älta. För mycket tid till självdestruktivitet. Håll bara om mig.
Annars mår du? Jo tack bra. Jag gnor på med skola och försöker pussla ihop all min lediga tid mellan jobb, nation och vänner så att det ska kännas behagligt. Just nu längtar jag mest till juli då jag och syster ska åka till värmen. En vecka i underbara Barcelona tillsammans med min älskade lilla li. Det kommer bli toppen, I know it :).
Ta hand om varandra.
Det var på vägen hem senare den kvällen, efter en lagom trevlig men något förvirrande filmkväll som det slog mig. Att klumpen i magen var varningssignalen som jag lovat mig själv att inte ignorera. Hjärtat hade sagt ifrån, det får vara nog nu! Så jag ringde ett samtal till Solna, ett samtal som jag så här i efterhand ångrar lite. För resultatet, efter tre timmar av tårar och upprivna sår, blev en lång och tryckande tystnad. Jag väntar spänt vid telefonen, efter ett slutgiltigt svar.
Jag hatar att vänta. Att vänta är förödande, förlamande och nästan fördummande. Det ger mig för mycket tid att tänka och älta. För mycket tid till självdestruktivitet. Håll bara om mig.
Annars mår du? Jo tack bra. Jag gnor på med skola och försöker pussla ihop all min lediga tid mellan jobb, nation och vänner så att det ska kännas behagligt. Just nu längtar jag mest till juli då jag och syster ska åka till värmen. En vecka i underbara Barcelona tillsammans med min älskade lilla li. Det kommer bli toppen, I know it :).
Ta hand om varandra.
översvämning
Nyss hemkommen satte jag mig vid datorn och började av en händelse läsa gamla blogginlägg. Det tog inte lång tid innan mina ögon började svämma över och jag gav efter för litervis med känslor som trängts på insidan alldeles för länge. Hjärtesmärta, saknad, separationsångest och mental stress. När luckan väl öppnats var det som en syndaflod bara forsade ur mig, and it's still going strong. Mascara över hela kinderna och jag känner mig lite trasig på insidan. Men klok av gammal erfarenhet vet jag att allt det här jobbiga kommer vara som bortblåst imorgonbitti. Då kommer allt som just nu känns tungt och orubbligt tyckas vara obetydligt och småsint. Jag vet, för det har hänt oh så många gånger. Det blir alltid värre framåt natten sägs det, och jag är nog faktiskt rätt benägen att hålla med. Uppenbarligen.
Annars har jag faktisk haft en på alla sätt och vis bra kväll. Många skratt och nya möten uppe hor Pernilla i Eriksberg. Som ett litet minne från kvällen har jag en hemskt fin fläta på höger sida. Tack Staffan för den :).
Nu tänker jag röja på sängen (varför är den ALLTID fullproppad med prylar?!) och sova tills jag vaknar. Ingen jävla väckarklocka ska få väcka mig imorgon. Ljuvliga lördagsmorgon here i come!
God natt, dröm sött.
Annars har jag faktisk haft en på alla sätt och vis bra kväll. Många skratt och nya möten uppe hor Pernilla i Eriksberg. Som ett litet minne från kvällen har jag en hemskt fin fläta på höger sida. Tack Staffan för den :).
Nu tänker jag röja på sängen (varför är den ALLTID fullproppad med prylar?!) och sova tills jag vaknar. Ingen jävla väckarklocka ska få väcka mig imorgon. Ljuvliga lördagsmorgon here i come!
God natt, dröm sött.
till dig en blå tussilago
Det känns som att något håller på att sprängas bakom min vänstra tinning. Det spännar och pulserar. Huvudet känns felbalanserat och jag orkar inte riktigt hålla det upprätt. Denna smärta kan ha flera orsaker. För lite sömn, jag har inte sovit ordentligt på flera dagar (fast det känns som år). Jag har inte druckit något kaffe idag och med tanken på att jag drack en si sådär tusen koppar igår skriker min kropp efter koffein. Jag har fortfarande inte ätit något, bortsett från en liten twixbit. Man kan ju fråga sig varför jag är så dum som inte sköter mina svo. och matvanor bättre. Idioti är vad det är. På det har jag faktiskt inget bra svar, så pass jag säger pass på den.
Trotts värken i huvudet så är jag rätt glad. Upprymd till och med. Under seminariet idag pratade vi om hur poesi och lyrikskrivning kan användas i språkutvecklande syfte. Min övertygelse om att just poesi är ett förträffligt verktyg för att berika språkbruket är stark och har nog alltid varit det. Och jag blir glad av att höra hur folk faktiskt är benägna att ändra uppfattning och hålla med mig :). Vi fick prova på att skriva lite också. Instruktionerna var följande, rensa sinnet, skriv en dikt om det första dom dyker upp därefter. Mitt alster såg ut så här..
.. Att ligga horisontellt.
Känna gräset mot min nakna rygg, det sticks litet.
Solen värmer min vinterbleka hud och jag andas sommar.
Bryr mig inte så mycket om alla nyvakna småkryp
som yrvaket kilar över mina ben, mellan mina tår och i mitt hår.
Att ligga horisontellt är att äntligen vakna till liv på nytt.
Äntligen.
Efteråt kände jag hur mycket jag ville ut i solen, ladda min kropp med vilket vitamin det nu än är som sägs bildas i huden när solens strålar träffar den och som tydligen gör en lycklig och välmående. Just precis därför tänker jag avsluta här och ta med mig filten ner till gräsmattan och sova bort ett par timmar.
Ta hand om varandra, älska varandra och njut av värmen.
Hej då :).
Trotts värken i huvudet så är jag rätt glad. Upprymd till och med. Under seminariet idag pratade vi om hur poesi och lyrikskrivning kan användas i språkutvecklande syfte. Min övertygelse om att just poesi är ett förträffligt verktyg för att berika språkbruket är stark och har nog alltid varit det. Och jag blir glad av att höra hur folk faktiskt är benägna att ändra uppfattning och hålla med mig :). Vi fick prova på att skriva lite också. Instruktionerna var följande, rensa sinnet, skriv en dikt om det första dom dyker upp därefter. Mitt alster såg ut så här..
.. Att ligga horisontellt.
Känna gräset mot min nakna rygg, det sticks litet.
Solen värmer min vinterbleka hud och jag andas sommar.
Bryr mig inte så mycket om alla nyvakna småkryp
som yrvaket kilar över mina ben, mellan mina tår och i mitt hår.
Att ligga horisontellt är att äntligen vakna till liv på nytt.
Äntligen.
Efteråt kände jag hur mycket jag ville ut i solen, ladda min kropp med vilket vitamin det nu än är som sägs bildas i huden när solens strålar träffar den och som tydligen gör en lycklig och välmående. Just precis därför tänker jag avsluta här och ta med mig filten ner till gräsmattan och sova bort ett par timmar.
Ta hand om varandra, älska varandra och njut av värmen.
Hej då :).
gladiga toner och vårsol
Jag fylls av en helt omslutande lycka och spirande glädje så fort solen tittar fram och gör vinden sommarvarm. I dessa dagar känns det som att jag hela tiden har ett fånigt leende på mina läppar. Men allt är ju så överjordiskt vackert! Körsbärsträden som står i blom, gullvivor och maskrosor trängs på gräsmattorna som fullkomligen har exploderat i grön klorofyll. Jag andas vår och ljusare tider, underbart.
Valborg avverkades i en rasande fart. Med övergosering av nässpray och solskydsfaktor (för man måste vara rädd om huden) i goda vänners sällskap. Fick finbesök av flickorna från förorten. Har hunnit med att gå på bröllop, lilla fröken Fästmö är nu mera fru och oh så vacker det var. En dag fylld av kärlek, glädje och tårar. Gjorde nog slut på två paket näsdukar den dagen. Jag har varit hovmästare för första gången i mitt liv, and i'm just lovin it :). Dagen idag började med ett faktiskt riktigt givande seminarium mellan 8.15-10, därefter lite ineffektiv tid på nationen med menypyssel och kaffe i solen. Promenad med Naima vackrast i världen. Låg på gräsmattan med Nilla och pratade kroppsbehåring, cyklade till ICA Fläsk och sattes prätt på lite nationslön. Lagade potatis och purjolökssoppa (kan ju för övrigt vara den smartaste och billigaste soppan någonsin), hängde med lilla familjen och avrundade med en lång härlig promenad i skogen.
Jag lever och älskar livet. Nu ska jag krypa ner i säng och förlora mig tillsammasn med Lyra och Will i Philip Pullmans underbara fantasivärld.
Ta hand om varandra.
Valborg avverkades i en rasande fart. Med övergosering av nässpray och solskydsfaktor (för man måste vara rädd om huden) i goda vänners sällskap. Fick finbesök av flickorna från förorten. Har hunnit med att gå på bröllop, lilla fröken Fästmö är nu mera fru och oh så vacker det var. En dag fylld av kärlek, glädje och tårar. Gjorde nog slut på två paket näsdukar den dagen. Jag har varit hovmästare för första gången i mitt liv, and i'm just lovin it :). Dagen idag började med ett faktiskt riktigt givande seminarium mellan 8.15-10, därefter lite ineffektiv tid på nationen med menypyssel och kaffe i solen. Promenad med Naima vackrast i världen. Låg på gräsmattan med Nilla och pratade kroppsbehåring, cyklade till ICA Fläsk och sattes prätt på lite nationslön. Lagade potatis och purjolökssoppa (kan ju för övrigt vara den smartaste och billigaste soppan någonsin), hängde med lilla familjen och avrundade med en lång härlig promenad i skogen.
Jag lever och älskar livet. Nu ska jag krypa ner i säng och förlora mig tillsammasn med Lyra och Will i Philip Pullmans underbara fantasivärld.
Ta hand om varandra.