ett lyckligt mellanbarns betraktelser av det ljuva livet.

Det känns som att något håller på att sprängas bakom min vänstra tinning. Det spännar och pulserar. Huvudet känns felbalanserat och jag orkar inte riktigt hålla det upprätt. Denna smärta kan ha flera orsaker. För lite sömn, jag har inte sovit ordentligt på flera dagar (fast det känns som år). Jag har inte druckit något kaffe idag och med tanken på att jag drack en si sådär tusen koppar igår skriker min kropp efter koffein. Jag har fortfarande inte ätit något, bortsett från en liten twixbit. Man kan ju fråga sig varför jag är så dum som inte sköter mina svo. och matvanor bättre. Idioti är vad det är. På det har jag faktiskt inget bra svar, så pass jag säger pass på den.

Trotts värken i huvudet så är jag rätt glad. Upprymd till och med. Under seminariet idag pratade vi om hur poesi och lyrikskrivning kan användas i språkutvecklande syfte. Min övertygelse om att just poesi är ett förträffligt verktyg för att berika språkbruket är stark och har nog alltid varit det. Och jag blir glad av att höra hur folk faktiskt är benägna att ändra uppfattning och hålla med mig :). Vi fick prova på att skriva lite också. Instruktionerna var följande, rensa sinnet, skriv  en dikt om det första dom dyker upp därefter. Mitt alster såg ut så här..

.. Att ligga horisontellt.
Känna gräset mot min nakna rygg, det sticks litet.
Solen värmer min vinterbleka hud och jag andas sommar.
Bryr mig inte så mycket om alla nyvakna småkryp
som yrvaket kilar över mina ben, mellan mina tår och i mitt hår.
Att ligga horisontellt är att äntligen vakna till liv på nytt.
Äntligen.


Efteråt kände jag hur mycket jag ville ut i solen, ladda min kropp med vilket vitamin det nu än är som sägs bildas i huden när solens strålar träffar den och som tydligen gör en lycklig och välmående. Just precis därför tänker jag avsluta här och ta med mig filten ner till gräsmattan och sova bort ett par timmar.

Ta hand om varandra, älska varandra och njut av värmen.
Hej då :).