ett lyckligt mellanbarns betraktelser av det ljuva livet.

Jag önskar att jag kunde förlytta mig framåt i tiden. Visserligen är jag säkerligen långt ifrån den första människan på jorden som har tänkt den tanken, men ändå. Jag skulle vilja vakna på morgonen den 20 december 2008. Jag skulle ligga kvar i sängen en stund, kanske somna om fem minuter och sen gå upp och göra mig en kopp te. Jag skulle ta med mig tekoppen till den "nya" gröna soffan (tack mamma och pappa Anagrius) och bara sitta där. Känna hur kroppen vaknar och blir varm från insidan för varje klunk te. Jag skulle begrunda den nya lägenheten, kanske ställa mig vid den lilla franska ballkongen och titta ut på ett lagom vintrigt Uppsala och fundera på att ta en morgonpromenad för att sedan snabbt bestämma mig för att stanna inne. Jag skulle minnas den underbart traditionella julavslutning i aulan från gårdagen och fyllas till breden av julstämmning. Kanske ringer jag lilla mamma och pratar strunt, kanske går jag och lägger mig igen. Med all säkerhet skulle jag inte behöva stressa upp mig över VFU-uppgifter eller lektionsplaneringar. Jag skulle inte behöva gå upp i ottan och släpa mig iväg mot tågstationen och trängas med stressade Uppsalabor. Jag skulle inte somna på bussen från Märsta och vakna yrvaken med en känsla av att ha missat min hållplats. Jag längtar till den 20 december helt enkelt.

Men idag är det den 26 november, och jag sitter fast i ett träsk av måsten. Just nu kämpar jag med en lektionsplanering som ska vara klar imorgon bitti då en utav mina lärare från universitetet ska komma och examinera mig. Jag är övertygad om att det kommer gå bra, klassen är ju underbar och jag brinner svenskämnet, det är inte där skon klämmer. Det är allt satans förarbete som egentligen bara är formaliteter som retar mig och skapar en klump av nervositet i magen.

Mitt andra huvudbry är den stundande flytten med ett mycket obestämt datum. Planen var att jag till helgen skulle lämna den ljuvliga lägenheten i Luthagen för att flytta till en alldeles egen lite etta i Flogsta. Men med min vanliga (o)tur strular det sig med uthämtning av nycklar och inflyttningsdatum. Så för tillfället hänger jag lite i limbo, typ. Imorgon ska jag göra ett nytt försök och går det inte vägen har mamma lovat att ryta till och ta bostadsförmedlingen i öronen. Tur att jag har min superhjältinna som kommer till undsättning när min röst/tid inte räcker till.

Hur lite jag än vill så måste jag återgå till lektionsplaneringen, den blir ju tyvärr inte klar av sig själv.
Tills vidare mina vänner, ta hand om varandra.

Tiden går för snabbt. Minuter och timmar förvandlas i ett naffs till dagar, veckor och måndader. Plötsligt har nästan hela höstterminen gått. Alldeles nyss var det löv på träden och nu är det nästan en halv meter snö på min ballkong. Vad tusan hände? Vem tryckte på snabbspolningsknappen?

Jag är på praktik i världens ände. Sigtuna närmare bestämt. Inte för att det är något fel på Sigtuna i sig, men det är förbannat långt bort. I alla fall för den som ska pendla från Uppsala varje dag. Kvart över fem stiger jag upp, hasar in i duschen för att vakna en smula, klär på mig, gör frukost att ta med i väskan och så beger jag mig mot stationen. Det lilla som är positivt med den långa resvägen är att få beskåda de fantastiska soluppgångar som utspelar sig innan åtta på morgonen. När tåget åker mellan Uppsala och Märsta sitter jag vid min fönsterplats (på vänster sida i tågets färdriktning) och ler mot det blyga solen som smyger upp över de frostbeklädda trädtopparna. Det värker i hjärtat, så vacker är det.

Dagarna går i ett. Jag leker fröken och stormtrivs med att förklara skriftlig huvudräkning, mellanled och tiokamrater. Jag läser högt med inlevelse så att eleverna sitter med uppspärrade ögon och så dricker jag äckligt gratiskaffe i lärarrummet. Oftast kommer jag hem sent på eftermiddagen, men vissa dagar (som till exempel idag) trillar jag in vid sju. Då är jag så trött att jag knappt vet vad jag heter. Men efter en kopp te eller en liten tupplur är jag mer av en människa igen och kan ta tag i plugg, planering och socialt umgänge. Till min stora besvikelse har den sista punkten fått ta obönhörligt mycket stryk pågrund av tidsbrist. Jag tycker inte om när jag måste börja sålla och välja bort roligheter för att ha tid med trista måsten och förplikteser. "Välkommen till vuxenvärlden" sa lilla mamma, och tyvärr har hon nog rätt.

Nu ska diska, för det har jag struntat i att göra i två dagar. Och eftersom jag varken har hustomtar eller hemhjälp så får jag vackert dra på mig mina rosablommiga diskhandskar och ta i tu med eländet.

Kom och ge mig en kram!
P.s jag blev vald till Cm i torsdags, så nu kan jag slappna av en smula. Visserligen har resan knappt påbörjats, men jag är ett steg på väg i rätt riktning i alla fall.