ett lyckligt mellanbarns betraktelser av det ljuva livet.

Tillsamman är man mindre ensam sägs det. Jag är beredd att hålla med. Men just precis nu är jag mest ensam och ganska så lite tillsammans. Erik är på premiären av Snerikes söndagsklubb Antitequet och jag ligger ensam kvar i sängen omgiven av böcker och papper. Man ska ju hålla på traditionerna så därför är jag ute i sista minuten med en inlämningsuppgift som ska vara inne vid tolvslaget inatt. Visserligen så skulle jag definitivt inte få nått gjort om Erik hade varit hemma, men det hade varit så förbannat trivsamt ändå. Den pyttelilla lägenheten på 28 kvadrat bli på något mystiskt sätt jättestor och tom så fort inte han är här. Och sängen som vanligtvis känns alldeles för liten är som ett ändlöst och bottenlöst hav av täcken och kuddar.

Så här på en söndag är det alldeles för lätt att känna ångesten över att en ny vecka nalkas. Man vill gärna krama ur varenda liten droppe av ledigheten och absolut inte tänka på morgondagens måsten. Men jag vet inte, jag tror jag faller ur den allmänna normen där. Jag har alltid älskat söndagar. Då får jag liksom tid och ro för lite reflektion, ta in veckan som varit. På söndagar är det helt okej att inte klä på sig, inte gå utanför dörren, inte vara social och uträtta saker. Det är helt enkelt en dag för vila. Eller, det blir ju vad man gör det till. Men idag tillexempel. Jag och Erik vaknade hyfsat tidigt hemma hos mamma och pappa. Vi tittade lite på inspelade videosnuttar från mina guldår (94-98), fick skjuts till Uppsala och IKEA av papi, brunchade på Snerikes, städade lite, vilade lite och klippte Eriks hår. Bah, det sista är ju sannerligen ett kapitel för sig. Jag har liksom en liten inneboende längtan efter att kunna klippa, hår alltså. Det har hänt förr att tidigare pojkvänner har fallit offer och fått tvingas agera "modeller". Erik har helt fantastiskt hår. Det är tjockt, brunt och lockigt. Jag hade muntert gått och köpt mig en lagom dyr hårsax och var sjukt peppad att sätta igång. Jag klippte och klippte i vad som kändes en mindre evighet, utan ett vidare bra resultat. Istället för den poppiga och tjusiga frisyr jag haft i åtanke lutade det mer åt tyfus eller frisörmassaker. Hu, det slutade hur som helst med att vi tog fram rakapparaten och snaggade kalufsen riktigt kort. Men eftersom Erik är världen bästa pojkvän skrattade han bara lagom mycket och sa att jag gärna fick öva mig på honom igen.

Jag kan nog inte dra ut på det här längre. Kursjournalen måste bli klar för jag vill sova.
Ta hand om er.

När blev det september? Var tog våren och sommaren vägen? Inte för att det stör mig, inte ens en smula, men lite underlig känns det. Det var ju Mars alldeles nyss. Den gångna vårterminen bjöd på mer än bara stressiga och alldeles för långa dagar, fest in på småtimmarna och tillfälliga förbindelser. Jag jobbade mig längte och längre in i mörkret, åt alldeles för lite och plötsligt blev det bäcksvart. En tur med ambulans till akuten och tusen provtagningar (även en CT-röntgen) senare kunde farbror doktorn konstatera att jag var utarbetad och undernärd. Say what? Jag är 22 år gammal, kan man bli utarbetad i så tidig ålder? Ja, mina damer och herrar, bevisligen kan man ju det. Så, jag blev sjukskriven och fick vackert finna mig i att min kropp har begränsningar. I fyra veckor rörde jag mig i snigelfast för att undvika yrsel och illamående. En gång blev jag till min förvåning faktiskt "omkörd" av en äldre dam med rullator.

Väl tillbaka på nationen var mitt enda mål att få tiden att gå. Men bäst som jag räknade dagarna tills bitterheten av att aldrig bli helt klar med något skulle släppa, trillade kärleken in i mitt liv. Likt en ängel med skägg gled Erik Ringheim in på ett bananskal och fick mitt hjärta att slå så fort att jag nästan dunkade under en andra gång. Jag hade faktiskt gett upp tanken på att bli så här kär igen. Jag trodde att det bara var möjligt när man är 15 år, naiv och inte har fått hjärtat totalkvaddat ett par gånger för mycket. Men åh så fantastiskt fel jag hade! Fast lite annorlunda är det ju. Den här gången är jag inte rädd, inte orolig och osäker på att jag duger. Jag cencurerar mig inte och jag vet, men säkerhet för det känns i hela kroppen, att Erik är mannen i mitt liv. Det är min tur nu, vinden har vänt.

Jag och Erik kastade oss utan hämningar in i livet som nykära. Sockersöta sms, långa och många samtal i telefon och familjeträffar. Det här med att träffa sin partners familj är stort. För mig är det så sanslöst viktigt att min familj accepterar och ser allt det fina i min parter som jag ser. Och självklart vice versa. Min familj är mitt allt, utan dom vore jag en fjärt i rymden (läs helt obetydlig och ensam i ett mörkt vakuum). Till min stora förtjusning gjorde Erik stor succé hos familjen Olebark. Åh andra sidan, hur skulle dom kunna göra annat än att älska honom? När det var dags för mig att träffa familjen Ringheim darrade jag som ett asplöv på insidan. Men i samma sekund som mamma Eva log och sträckte ut armarna blev jag lugn och kände ännu lite mera att jag hittat rätt. Den kvällen satt vi i köket och pratade om allt, kokade jordgubbssylt och drack kaffe utan socker.

Och nu sitter jag här. Jag och Erik har flyttat ihop. Jag har börjat på lärarprogrammet igen och trivs som katten i solen (fisken i vattnet klingade illa eftersom Erik är dödligt allergisk mot fisk). Aldrig har livet kännts så bra som nu. Tack livet.

Nu ska jag sluta komma med undanflykter och ta mig an en seminarieuppgift. Vissa ränder går visst aldrig ur ;).
Ta hand om varandra.