ett lyckligt mellanbarns betraktelser av det ljuva livet.

När blev det september? Var tog våren och sommaren vägen? Inte för att det stör mig, inte ens en smula, men lite underlig känns det. Det var ju Mars alldeles nyss. Den gångna vårterminen bjöd på mer än bara stressiga och alldeles för långa dagar, fest in på småtimmarna och tillfälliga förbindelser. Jag jobbade mig längte och längre in i mörkret, åt alldeles för lite och plötsligt blev det bäcksvart. En tur med ambulans till akuten och tusen provtagningar (även en CT-röntgen) senare kunde farbror doktorn konstatera att jag var utarbetad och undernärd. Say what? Jag är 22 år gammal, kan man bli utarbetad i så tidig ålder? Ja, mina damer och herrar, bevisligen kan man ju det. Så, jag blev sjukskriven och fick vackert finna mig i att min kropp har begränsningar. I fyra veckor rörde jag mig i snigelfast för att undvika yrsel och illamående. En gång blev jag till min förvåning faktiskt "omkörd" av en äldre dam med rullator.

Väl tillbaka på nationen var mitt enda mål att få tiden att gå. Men bäst som jag räknade dagarna tills bitterheten av att aldrig bli helt klar med något skulle släppa, trillade kärleken in i mitt liv. Likt en ängel med skägg gled Erik Ringheim in på ett bananskal och fick mitt hjärta att slå så fort att jag nästan dunkade under en andra gång. Jag hade faktiskt gett upp tanken på att bli så här kär igen. Jag trodde att det bara var möjligt när man är 15 år, naiv och inte har fått hjärtat totalkvaddat ett par gånger för mycket. Men åh så fantastiskt fel jag hade! Fast lite annorlunda är det ju. Den här gången är jag inte rädd, inte orolig och osäker på att jag duger. Jag cencurerar mig inte och jag vet, men säkerhet för det känns i hela kroppen, att Erik är mannen i mitt liv. Det är min tur nu, vinden har vänt.

Jag och Erik kastade oss utan hämningar in i livet som nykära. Sockersöta sms, långa och många samtal i telefon och familjeträffar. Det här med att träffa sin partners familj är stort. För mig är det så sanslöst viktigt att min familj accepterar och ser allt det fina i min parter som jag ser. Och självklart vice versa. Min familj är mitt allt, utan dom vore jag en fjärt i rymden (läs helt obetydlig och ensam i ett mörkt vakuum). Till min stora förtjusning gjorde Erik stor succé hos familjen Olebark. Åh andra sidan, hur skulle dom kunna göra annat än att älska honom? När det var dags för mig att träffa familjen Ringheim darrade jag som ett asplöv på insidan. Men i samma sekund som mamma Eva log och sträckte ut armarna blev jag lugn och kände ännu lite mera att jag hittat rätt. Den kvällen satt vi i köket och pratade om allt, kokade jordgubbssylt och drack kaffe utan socker.

Och nu sitter jag här. Jag och Erik har flyttat ihop. Jag har börjat på lärarprogrammet igen och trivs som katten i solen (fisken i vattnet klingade illa eftersom Erik är dödligt allergisk mot fisk). Aldrig har livet kännts så bra som nu. Tack livet.

Nu ska jag sluta komma med undanflykter och ta mig an en seminarieuppgift. Vissa ränder går visst aldrig ur ;).
Ta hand om varandra.