ett lyckligt mellanbarns betraktelser av det ljuva livet.

Det är stora och små förändringar på gång i mitt liv
- Jag har fått ett förstahandskontrakt till en helt nybyggt lägenhet. Ett rum och kök, litet med underbart
- Nästa termin tar jag studieuppehåll och riktar all min tid och energi mot älskade Norrlands Nation. Håller på och filar på min ansökan för att åberopa posten som CM (Cafémästare)
- Jag har påbörjat en liten minikarriär som krokimodell
- Om två veckor går jag ut på pratik i åtta veckor

Samntliga punkter på listan ger mig fjärilar i magen. Glada, uppspelta fjärilar som gör mig förväntansfull och lycklig. Jag älskar mitt liv, i synnerhet när jag står inför stora förändringar. Dock har jag ett litet huvudbry. Sedan en tid tillbaka, eller egentligen hela mitt liv, har jag gått och längtat efter barn. Jag är till bredden fyllt av en obeskrivlig längtan efter att på skapa liv. Trots att det kan tyckas vara för tidigt för en 22-åring så finns det verkligen inget som jag önskar så mig så mycket. Hade faktiskt en mycket lustig dröm för ungefär en vecka sedan. Jag och mina vänner firade min 30-års dag. Alla utom jag själv hade blivit jättegamla. Och av mina älskade flickor fick jag ett enormt paket. När jag öppnade det låg där en helt bedårande liten bäbis och sträckte upp armarna mot mig. Jag säger "Men åh! det här var ju verkligen precis vad jag önskade mig!" varpå min vänner säger "Ja, vi vet ju hur gärna du ville ha ett litet barn". Hm, så vad betyder då detta? Att jag inte kommer skaffa barn förens jag blir 30? Att någon av mina vänner kommer agera surrogatmamma? Att jag inte kommer åldras utan alltid se ut som 22?

Stora frågor, och helt utan svar.

Idag ska jag städa, det ut som fan här hemma. Och ikväll vankas det vin och teater tillsammans med eliten från Maj´s café. Imorgon ska jag plugga i stort sett hela dagen, blääääääääääääääääää.

Ta hand om varandra.
PUSS

Jag besökte huvdstaden idag. Återigen slog det mig att Stockholm inte längre är "min" stad. Det liskom inte samma sak längre, jag känner mig inte hemma där. Folkmassorna av stressade stockholmare och har förbråttom för att se människorna det passerar i ögonen gör mig lite ledsen. Och attityden är alldeles för kall. Jag undviker gatorna med mest trängsel och passar runt på varenda bakgata jag känner till. Och tur är väl det, för det är på Stockholms tvärgator som de allre mest intressanta affärerna finns :).

Anledningen till att jag lämnade Uppsalas trygga temop var för att mamma och pappa skulle ha konsert idag. Och som det trogna Collage-fan jag är var jag självklart på plats för att vara till hjälp och njuta av vackra toner. Det är ändå rätt så lustigt hur musiken påverkar oss människor. Toner kan ta sig rakt in i hjärtat och locka den allra bittraste till ett leede. Och när jag satt där, så kände jag en välbekant känsla sprida sig i bröstkorgen. Stolthet. Min mamma och pappa är bäst i världen, de har en förmåga att sprida glädje och värme omkring sig. Särskilt lilla mamma, som en liten sol står hon alltid längst fram och lyser. Hon lever, andas och är musiken. Till er, amma och pappa. Jag älskar er.

På vägen hem fullkommligen uppslukades jag av den bok som jag läser just nu. Erland Loe "Naiv Super" är en fruktansvärt rar bok. Den tar sig in under huden, får mig att minnas och le i smyg. Läs den.

Nu ska jag återgå till mitt sällskap i soffan. Vin och närhet är verkligen precis vad jag behöver just ikväll.
Ta hand om varandra.