ett lyckligt mellanbarns betraktelser av det ljuva livet.

Jag besökte huvdstaden idag. Återigen slog det mig att Stockholm inte längre är "min" stad. Det liskom inte samma sak längre, jag känner mig inte hemma där. Folkmassorna av stressade stockholmare och har förbråttom för att se människorna det passerar i ögonen gör mig lite ledsen. Och attityden är alldeles för kall. Jag undviker gatorna med mest trängsel och passar runt på varenda bakgata jag känner till. Och tur är väl det, för det är på Stockholms tvärgator som de allre mest intressanta affärerna finns :).

Anledningen till att jag lämnade Uppsalas trygga temop var för att mamma och pappa skulle ha konsert idag. Och som det trogna Collage-fan jag är var jag självklart på plats för att vara till hjälp och njuta av vackra toner. Det är ändå rätt så lustigt hur musiken påverkar oss människor. Toner kan ta sig rakt in i hjärtat och locka den allra bittraste till ett leede. Och när jag satt där, så kände jag en välbekant känsla sprida sig i bröstkorgen. Stolthet. Min mamma och pappa är bäst i världen, de har en förmåga att sprida glädje och värme omkring sig. Särskilt lilla mamma, som en liten sol står hon alltid längst fram och lyser. Hon lever, andas och är musiken. Till er, amma och pappa. Jag älskar er.

På vägen hem fullkommligen uppslukades jag av den bok som jag läser just nu. Erland Loe "Naiv Super" är en fruktansvärt rar bok. Den tar sig in under huden, får mig att minnas och le i smyg. Läs den.

Nu ska jag återgå till mitt sällskap i soffan. Vin och närhet är verkligen precis vad jag behöver just ikväll.
Ta hand om varandra.