framsteg

Vi får aldrig glömma bort att uppskatta och uppmärksamma de små miraklen som sker i vardagen. Kanske är det att göra en elefant av en fjäder att kalla det mirakel, framsteg kanske passar bättre, men å andra sidan skadar det ingen att överdriva en aning.

Idag har jag tagit ett otal för mig stora steg framåt, uträttat små privata mirakel helt enkelt. Resultatet av detta är att jag nu sitter hemma hos mig och är till bredden fylld av livsglädje och lite blygsam stolthet. För idag har jag:
- Hunnit ikapp med redovisningen
- Haft en lång lunchrast tillsammans med underbara Anna
- Strukturerat bland mina viktiga papper
- Lagt in beställningen för morgondagen i lugn och ro helt på egen hand
- Beställt en ny super stavmixer
- Fixat nya arbetskläder
- Stängt och kommit iväg från nationen innan 19.00
- Fått tid till mig själv

Sen har det även dykt upp små trevligheter iform av beröm från cafégäster, besök från sötaste Kristin, minipauser och skvaller med Anna och GullVippan, en fantastisk lunchservering utan hysterisk rusch samt peppande samtal från både mamma och systeryster.

På tal om allra käraste syster, det sved i hjärtat när jag var tvungen att vinka av lillskruttet tidigt i morse. Jag hade gärna behållt henne här hos mig ett par dagar till. Hon är en fantastisk vän och har blivit så väldigt stor. Förhoppningsvis får jag tillbaka henne om en liten vecka.

Ikväll ska jag passa på att pyssla om min trötta kropp. Lite pedikyr, manikyr, hårinpackning och ansiktsmask innan läggdags kommer bli ett alldeles superbt avslut på en mycket lyckad dag.

Ta hand om varandra mina vänner.


cirklar

Tidens tempo har slitit tag i mig och plöstligt står jag mitt uppe i en karusell som snurrar bara lite för fort. Jag har gått från en tillvaro av tidiga mornar, praktik och lektionsplanering till en helt annan fylld av ännu tidigare mornar, redovovisning och för lite sömn. Vecka ut och vecka in är jag på nationen så gott som hela tiden. Jag beställer varor, packar upp varor, inlevererar varor, lagar mat, lär upp mina cafévärdinnor, ser till att de städar, bakar och kommer i tid. Jag somnar för sent, vaknar för tidigt och skrattar mig till tårar tillsammans med resten av klubbverket.

Jag saknar:
- Familjen. Jag saknar att kunna fly hem till en trygg famn, överlyckliga små hundar med viftiga svansar och te i kökssoffan.
- Mina vänner, de här i Uppsala och flickorna i förorten. Återigen, tidens tempo har gjort att tidsutrymmet för umgänge utanför nationens väggar har krypmt till nästan ingenting. Jag saknar lilla familjen från studentvägen. Jag saknar att hinna med improviserade middagar och underart häng med de människor som faktiskt gör mig lycklig hela vägen in.
- Egen tid. Jag saknar att kunna gå runt och skrota hemma hos mig själv, utan att behöva uträtta något. Läsa, sova, fixa naglarna, lägga en ansiktsmask, gå en promenad.

Nu tog orden slut.
Ta hand om varandra.