ett lyckligt mellanbarns betraktelser av det ljuva livet.

Tidens tempo har slitit tag i mig och plöstligt står jag mitt uppe i en karusell som snurrar bara lite för fort. Jag har gått från en tillvaro av tidiga mornar, praktik och lektionsplanering till en helt annan fylld av ännu tidigare mornar, redovovisning och för lite sömn. Vecka ut och vecka in är jag på nationen så gott som hela tiden. Jag beställer varor, packar upp varor, inlevererar varor, lagar mat, lär upp mina cafévärdinnor, ser till att de städar, bakar och kommer i tid. Jag somnar för sent, vaknar för tidigt och skrattar mig till tårar tillsammans med resten av klubbverket.

Jag saknar:
- Familjen. Jag saknar att kunna fly hem till en trygg famn, överlyckliga små hundar med viftiga svansar och te i kökssoffan.
- Mina vänner, de här i Uppsala och flickorna i förorten. Återigen, tidens tempo har gjort att tidsutrymmet för umgänge utanför nationens väggar har krypmt till nästan ingenting. Jag saknar lilla familjen från studentvägen. Jag saknar att hinna med improviserade middagar och underart häng med de människor som faktiskt gör mig lycklig hela vägen in.
- Egen tid. Jag saknar att kunna gå runt och skrota hemma hos mig själv, utan att behöva uträtta något. Läsa, sova, fixa naglarna, lägga en ansiktsmask, gå en promenad.

Nu tog orden slut.
Ta hand om varandra.