ett lyckligt mellanbarns betraktelser av det ljuva livet.

.. ibumetin? Det måste ju vara årets sämsta reklam. Eller åtmisntånde en utav de sämre. Tacka vet jag tiderna med "men snälla Åke" och dom gamla ICA reklamerna. Those were the good days ;).

Jag har varit sååå himla duktig i helgen
- Fråga fyra på hemtentan är klar
- Mailade min VFU handledare om ledighet
- Städade mitt rum
- lagade jättebillig mat, lunch: tonfisk och ris, middag: ravioli
- förberedde inför den kommande veckans seminarium
- bokade en bok till litteraturseminariet
- inte småätit ett dugg

Nu väntar Titanic och popcorn (Tack Elias!).
Puss

GAH! för bara några minuter sedan hördes en fruktansvärd duns mot mitt fönster. Jag hoppade högt där jag satt helt försjunken i interkulturella kommunikationsteorier. När jag tittade ut genom fönstret såg jag ingenting. Men sen såg jag avtrycket mot rutan, blod och några pyttesmå fjädrar. På två väldigt röda sekunder fick jag en klump i halsen och tänkte "Helvete, det måste varit en fågel!". Varpå jag greppar efter mina nycklar, hoppar i mina skor och rusar ner genom trapphuset. Jag hade haft rätt. Alldeles under mitt fönster låg en pytteliten, alldeles död, talgoxe. Klumpen i halsen blev gigantisk och jag fylldes plötsligt av en mycket obehaglig känsla. Skuld. Jag vet att det låter jättekonstigt men så kändes det. Det ända jag hade i huvudet de närmsta tre minutrarna var att jag var tvungen att begrava den stackars varelsen. Så jag sprang upp igen för att hämta något att gräva med. En sked fick det bli. Jag plockade upp den lilla döda fågeln, som kändes viktlös i min hand. Med skeden grävde jag en pytteliten grop till den pyttelilla fågeln.

Det ligger en fågel begraven under björken utanför mitt fönster.

Jag vaknade i morse och hörde regnet mot fönstret. "YES!" tänkte jag. Då kan jag ha mina blommiga gummistövlar på mig idag. Så jag kastade av mig mitt täcke och tassade fram till fönstret för att glutta ut lite försiktigt.Till min besvikelse hade det sluta regna, det fjutt-duggade bara. Men jag öppnade fönstret och tog ett djupt andetag, lät vårluften och doften av regn fylla min lungor. Så för att komm igång med min dag slog jag på datorn och öpnade iTunes, dubbelklickade på Tiger Lou "You can't say no to me" och skruvade upp volymen.

Knäckebröd med köttbullar på (ja jag har inget i kylen och jag är helt pank) med en kopp välling till frukost. Kikade lite på nyhetsmorgon och konstaterade för tredje gången hur dumt det är att dom har ändrar i studion och bytt intro. "Det var bättre förr". In och öppna garderoben för att återigen konstatera att jag inte har någonting att ha på mig. Trotts att alla lådorna svämmar över och att jag måste hänge dubbelt på alla galgar.

Cyklade iväg till skolan med värdlens bästa Jenny i släptåg. Det tog åtta minuter att cykla, när vi går tar det en halvtimme ;). Satt och gäspade mig igenom en halvtråkig föreläsning. Käkade min medhavda matlåda som bestod av köttfärslimpan från igår och pasta. Jättetorrt och tråkigt. Sen cyklade jag och lussan in till stan och uträttade lite ärenden. Köpte gratis bindor på ICA, hämtade ut en inflyttningspresent från Uppsala kommun. Sen cyklade vi hem, pluggade lite, bakade en kladdig kladdkaka och såg på film med Elias.

Om en stund ska jag knata över till Jenny för att få lite middagsmat i min mage.
Hon är en liten sol i mitt Uppsalaliv.

Ibland loggar jag in på lunarstorm och läser gamla dagböcker. Mina egna och andras. Oftast före detta pojkvänners dagböcker. Av någon anledning finner jag en slags njutning i att läsa de vackra ord som någon en gång skrivit om mig, till mig. Allt finns inte kvar, vissa har avslutat sitt medlemskap och andra har raderat det som jag så gärna vill läsa igen och minnas. Det är som att jag vill dra mig tillbaka och återuppleva dessa berusade ögonblick av tonårsförälskelse. För det var ta mig fan annorlunda då. Back then började blodet rusa för ingenting. Jag var helt tagen av känslorna i min kropp och jag hade bara ögon för just den som mitt hjärta begärde. Inte för att det inte är så nu, men det var liksom annorlunda. Kanske var det den totala hängivenheten, utlämnandet och sårbarheten i mina känslor och mitt begär som gjorde hela situationen mycket mer farlig. För jag läser inte bara de trevliga bitarna av mitt förflutna av pojkvänner och förälskelser. Jag tvingar mig själv att minnas perioder av fasansfull hjärtesorg, långa ändlösa nätter av tårar och kramp i hjärtat. Allt det här hjälper mig att fortsätta titta framåt. Lustigt va? Att tillbakablickar och återupplivandet at gamla minnen kan få en att röra sig framåt med ny fart. För jag är starkare nu. Jag känner mig själv och jag vet vad jag vill ha ut av livet. Jag tillåter inte längre att någon kliver på mig eller mosar mitt hjärta bara så där utan vidare. Såren har läkt, men klyschigt nog så finns ärren kvar och påminner mig om att inte göra samma misstag en gång till. Och som ett lyckligt slut på en saga har jag även funnit mig en riktigt tvättäkta prins. En som ser mig för vad jag är. En som kysser mig så att jag blir knäsvag och måste klamra mig fast lite till. En som retar gallfeber på mig med sitt fruktansvärda latande, men som accepterar att jag alltid ska ha rätt och är fruktansvärt pinsamt tjatig. Det är dig jag älskar och det är dig som jag ska bli gammal med.