ett hjärta har slutat slå.
GAH! för bara några minuter sedan hördes en fruktansvärd duns mot mitt fönster. Jag hoppade högt där jag satt helt försjunken i interkulturella kommunikationsteorier. När jag tittade ut genom fönstret såg jag ingenting. Men sen såg jag avtrycket mot rutan, blod och några pyttesmå fjädrar. På två väldigt röda sekunder fick jag en klump i halsen och tänkte "Helvete, det måste varit en fågel!". Varpå jag greppar efter mina nycklar, hoppar i mina skor och rusar ner genom trapphuset. Jag hade haft rätt. Alldeles under mitt fönster låg en pytteliten, alldeles död, talgoxe. Klumpen i halsen blev gigantisk och jag fylldes plötsligt av en mycket obehaglig känsla. Skuld. Jag vet att det låter jättekonstigt men så kändes det. Det ända jag hade i huvudet de närmsta tre minutrarna var att jag var tvungen att begrava den stackars varelsen. Så jag sprang upp igen för att hämta något att gräva med. En sked fick det bli. Jag plockade upp den lilla döda fågeln, som kändes viktlös i min hand. Med skeden grävde jag en pytteliten grop till den pyttelilla fågeln.
Det ligger en fågel begraven under björken utanför mitt fönster.
Min unge, du är en alldeles egen liten djurakut. Så fint för lilla pippin att den flög just till ditt fönster. Nu finns den i ditt minne och då är den ju bara "dead", inte "dead-dead"...