ett lyckligt mellanbarns betraktelser av det ljuva livet.

Ibland loggar jag in på lunarstorm och läser gamla dagböcker. Mina egna och andras. Oftast före detta pojkvänners dagböcker. Av någon anledning finner jag en slags njutning i att läsa de vackra ord som någon en gång skrivit om mig, till mig. Allt finns inte kvar, vissa har avslutat sitt medlemskap och andra har raderat det som jag så gärna vill läsa igen och minnas. Det är som att jag vill dra mig tillbaka och återuppleva dessa berusade ögonblick av tonårsförälskelse. För det var ta mig fan annorlunda då. Back then började blodet rusa för ingenting. Jag var helt tagen av känslorna i min kropp och jag hade bara ögon för just den som mitt hjärta begärde. Inte för att det inte är så nu, men det var liksom annorlunda. Kanske var det den totala hängivenheten, utlämnandet och sårbarheten i mina känslor och mitt begär som gjorde hela situationen mycket mer farlig. För jag läser inte bara de trevliga bitarna av mitt förflutna av pojkvänner och förälskelser. Jag tvingar mig själv att minnas perioder av fasansfull hjärtesorg, långa ändlösa nätter av tårar och kramp i hjärtat. Allt det här hjälper mig att fortsätta titta framåt. Lustigt va? Att tillbakablickar och återupplivandet at gamla minnen kan få en att röra sig framåt med ny fart. För jag är starkare nu. Jag känner mig själv och jag vet vad jag vill ha ut av livet. Jag tillåter inte längre att någon kliver på mig eller mosar mitt hjärta bara så där utan vidare. Såren har läkt, men klyschigt nog så finns ärren kvar och påminner mig om att inte göra samma misstag en gång till. Och som ett lyckligt slut på en saga har jag även funnit mig en riktigt tvättäkta prins. En som ser mig för vad jag är. En som kysser mig så att jag blir knäsvag och måste klamra mig fast lite till. En som retar gallfeber på mig med sitt fruktansvärda latande, men som accepterar att jag alltid ska ha rätt och är fruktansvärt pinsamt tjatig. Det är dig jag älskar och det är dig som jag ska bli gammal med.