ett lyckligt mellanbarns betraktelser av det ljuva livet.

Tillsamman är man mindre ensam sägs det. Jag är beredd att hålla med. Men just precis nu är jag mest ensam och ganska så lite tillsammans. Erik är på premiären av Snerikes söndagsklubb Antitequet och jag ligger ensam kvar i sängen omgiven av böcker och papper. Man ska ju hålla på traditionerna så därför är jag ute i sista minuten med en inlämningsuppgift som ska vara inne vid tolvslaget inatt. Visserligen så skulle jag definitivt inte få nått gjort om Erik hade varit hemma, men det hade varit så förbannat trivsamt ändå. Den pyttelilla lägenheten på 28 kvadrat bli på något mystiskt sätt jättestor och tom så fort inte han är här. Och sängen som vanligtvis känns alldeles för liten är som ett ändlöst och bottenlöst hav av täcken och kuddar.

Så här på en söndag är det alldeles för lätt att känna ångesten över att en ny vecka nalkas. Man vill gärna krama ur varenda liten droppe av ledigheten och absolut inte tänka på morgondagens måsten. Men jag vet inte, jag tror jag faller ur den allmänna normen där. Jag har alltid älskat söndagar. Då får jag liksom tid och ro för lite reflektion, ta in veckan som varit. På söndagar är det helt okej att inte klä på sig, inte gå utanför dörren, inte vara social och uträtta saker. Det är helt enkelt en dag för vila. Eller, det blir ju vad man gör det till. Men idag tillexempel. Jag och Erik vaknade hyfsat tidigt hemma hos mamma och pappa. Vi tittade lite på inspelade videosnuttar från mina guldår (94-98), fick skjuts till Uppsala och IKEA av papi, brunchade på Snerikes, städade lite, vilade lite och klippte Eriks hår. Bah, det sista är ju sannerligen ett kapitel för sig. Jag har liksom en liten inneboende längtan efter att kunna klippa, hår alltså. Det har hänt förr att tidigare pojkvänner har fallit offer och fått tvingas agera "modeller". Erik har helt fantastiskt hår. Det är tjockt, brunt och lockigt. Jag hade muntert gått och köpt mig en lagom dyr hårsax och var sjukt peppad att sätta igång. Jag klippte och klippte i vad som kändes en mindre evighet, utan ett vidare bra resultat. Istället för den poppiga och tjusiga frisyr jag haft i åtanke lutade det mer åt tyfus eller frisörmassaker. Hu, det slutade hur som helst med att vi tog fram rakapparaten och snaggade kalufsen riktigt kort. Men eftersom Erik är världen bästa pojkvän skrattade han bara lagom mycket och sa att jag gärna fick öva mig på honom igen.

Jag kan nog inte dra ut på det här längre. Kursjournalen måste bli klar för jag vill sova.
Ta hand om er.