i denna ljuva sommartid
Det rådet inte längre någon tvekan om att våren har gått över i försommar. Med solen i ögonen drar vi alla djupa andetag och låter lungorna fyllas med en doftkompott av nyutslagen syren, äppelblom, nyklippt gräs och grillkvällar. Att cykla hem genom Uppsala sent om natten och andas in sommaren är direkt berusande. Jag vill att det aldrig ska ta slut.
Inte för att jag någonsin tvivlar på att jag omger mig med helt fantastiska människor till vänner, men jag slutar ändå aldrig att förvånas över hur underbara de verkligen är. Igår till exempel så hade jag sammankallat lilla stora familjen här i korridoren till en utflyttningsmiddag (om knappt två veckor lämnar jag korridoren för gott). Så gott som alla med tillhörande pojk- och flickvänner kom och vi njöt av en alldeles lagom tacobuffé ute i solen. Inte helt oväntat blev stämningen en aningen sentimental när först Martin (korridorspappan) och flickvännen Tuva kom med en flaska rött som utflyttningspresent, därefter räckte mina helt-utan-ord-och-troligen-sötast-i-hela-världen-flickor Jenny och Nilla över ett rosa paket med en helt underbar liten vattenkanna i. Tårar och kärlek i överflöd. Jag blir stum, på riktigt. Ni betyder så ofattbart mycket och det skär verkligen i hjärtat när jag tänker på att jag inte kommer att kunna ha er lika nära i framtiden. Jag älskar er, villkorslöst och alltid.
Lilla hjärtat verkar repa sig. Det är konstigt för jag tänker inte så mycket på det som hänt. Det känns så otroligt avlägset att jag för två veckor sedan var totalt orkeslös och fann det outhärdligt att vistas mer än två meter ifrån sängen. Dock ska jag inte förneka hur svårt det är att inte plocka upp telefonen och göra det som jag absolut inte får göra. För jag vill ju inget hellre än att höra Din röst, berätta om alla obetydliga och menlösa ting som jag vanligtvis flera gånger om dagen delade med Dig. Jag saknar Dina egentligen rätt innehållsfattiga sms som brukade sprida ett leende över mina läppar. God damn it, jag saknar till och med tystnaden! Jag får uppbringa all min enegri varje gång jag råkar bläddra förbi ett gammal sms i inkorgen, ser dig logga in på msn eller bara snuddar vid tanken på dig för att inte ge efter. Utmattande är vad det är.
(Jag är ju så motsägelsefull att jag nästan kräks på mig själv. Löjligt förvirrande, varför ska det vara så här svårt?)
Ikväll vankas det grillning, och kanske en liten utgång med dans till rytmer och beats som får huden att knottra sig. Det var oh så länge sedan jag lät alla mina sinnen fångas av musiken och jag dansade tills jag inte längre kände mina fötter.
Trots ett hjärta som aldrig tycks vilja bestämma sig, sluttentatider och ett sjukt stökigt rum så kan jag utan att överdriva säga att min bästa tid är nu.
Ta hand om varnadra mina älskade.
Inte för att jag någonsin tvivlar på att jag omger mig med helt fantastiska människor till vänner, men jag slutar ändå aldrig att förvånas över hur underbara de verkligen är. Igår till exempel så hade jag sammankallat lilla stora familjen här i korridoren till en utflyttningsmiddag (om knappt två veckor lämnar jag korridoren för gott). Så gott som alla med tillhörande pojk- och flickvänner kom och vi njöt av en alldeles lagom tacobuffé ute i solen. Inte helt oväntat blev stämningen en aningen sentimental när först Martin (korridorspappan) och flickvännen Tuva kom med en flaska rött som utflyttningspresent, därefter räckte mina helt-utan-ord-och-troligen-sötast-i-hela-världen-flickor Jenny och Nilla över ett rosa paket med en helt underbar liten vattenkanna i. Tårar och kärlek i överflöd. Jag blir stum, på riktigt. Ni betyder så ofattbart mycket och det skär verkligen i hjärtat när jag tänker på att jag inte kommer att kunna ha er lika nära i framtiden. Jag älskar er, villkorslöst och alltid.
Lilla hjärtat verkar repa sig. Det är konstigt för jag tänker inte så mycket på det som hänt. Det känns så otroligt avlägset att jag för två veckor sedan var totalt orkeslös och fann det outhärdligt att vistas mer än två meter ifrån sängen. Dock ska jag inte förneka hur svårt det är att inte plocka upp telefonen och göra det som jag absolut inte får göra. För jag vill ju inget hellre än att höra Din röst, berätta om alla obetydliga och menlösa ting som jag vanligtvis flera gånger om dagen delade med Dig. Jag saknar Dina egentligen rätt innehållsfattiga sms som brukade sprida ett leende över mina läppar. God damn it, jag saknar till och med tystnaden! Jag får uppbringa all min enegri varje gång jag råkar bläddra förbi ett gammal sms i inkorgen, ser dig logga in på msn eller bara snuddar vid tanken på dig för att inte ge efter. Utmattande är vad det är.
Kom tillbaka!
(Jag är ju så motsägelsefull att jag nästan kräks på mig själv. Löjligt förvirrande, varför ska det vara så här svårt?)
Ikväll vankas det grillning, och kanske en liten utgång med dans till rytmer och beats som får huden att knottra sig. Det var oh så länge sedan jag lät alla mina sinnen fångas av musiken och jag dansade tills jag inte längre kände mina fötter.
Trots ett hjärta som aldrig tycks vilja bestämma sig, sluttentatider och ett sjukt stökigt rum så kan jag utan att överdriva säga att min bästa tid är nu.
Ta hand om varnadra mina älskade.
Kommentarer
Trackback