ett lyckligt mellanbarns betraktelser av det ljuva livet.

Dumpad, även om det till sist blev jag som puttade mig själv över kanten och tog dig med mig (det borde varit tvärt om) så är det iaf slut nu. En relation som kanske egentligen aldrig var mer än sporadisk närhet och gemensamma skratt är upplöst i ett ingenting. Just nu känner jag precis just så, ingenting. Jag har gått från oanmälda och hysteriska gråtattacker till ett tillstånd i vakuum. Jag är inte särskilt ledsen, men heller inte riktigt glad. Men jag tar tillfället i akt och sover så mycket jag orkar för efter en trefyra dagar av tårar och sömnlösa nätter är jag helt uttömd på energi.

Jag finner ändå en viss trygghet i att jag känner mig själv och därför vet hur hela den här komma-över-någon-processen går till. Först gråter jag, i kopiösa mängder och ältar det som hänt med alla jag känner. Därefter det stundande vakuumet följt av ilska över det som skett. Efter agressionerna kommer ett återfall, när jag är beredd att ta vilken skit som helst bara han tar mig tillbaka. Har jag tur, så är det slut på eländet efter det. I värsta fall börjar proceduren om igen. Det återstår att se.

I onsdags körde vi sista Hjortron. Känns lite konstgt nu i efterhand. Men satan vad bra det gick! Jag hade privilegiet att få stå i köket denna sista gång, tillsammans med Mats. Det blev klart för mig att det är där jag hör hemma, bland kastruller och hög musik på stereon. Jag älskar mat, jag kladdar gärna ner mig med såväl hembakad leverpastej som sweet-cilli-glacerade rotfrukter så länge det är för den goda smakens skull. Kväller avslutades med den sorligaste bartömningen jag någonsin varit med om. Tre slattar vin och en helt jättemängd hemgjord glass. Inte så tokigt iaf :).

Igår åkte jag hem till förorten. Lite tidigare än planerat. Fick finbesök av min älskade vapendragare och bästa vän Elsi. Varje gång vi ses går det upp för mig hur otroligt viktig hon är. En utan grundbultarna som håller samman hela mitt väsen. Tvillingsjäl, syster, prinsessa och hjältinna.

Jag somnade till ljudet av underbara Jonas Gardell (tack Jenny för lånet!) med först två och sedan en hund som sällskap i sängen. Engla låg kvar nästan hela natten, ihoprullad men nosen inkilad i mitt armveck. Ibland vaknade jag av att jag fick örat eller armen tvättat. Så himla mycket kärlek att jag nästan svimmar! Jag vaknade sjukt tidigt av att lilla mamma pulade på i köket. Efter en stund av att försöka somna om gav jag upp och kröp upp i kökssoffan med en kopp te. Jag har saknat tidiga mornar. Älskar att klockan inte är mer än halv nio och jag redan har hunnit äta frukost, städat, promenarat oh slöat i mammas säng. Snart ska jag ta och ringa efter en klipptid på Bobby's salong (75 pix för en klippning!). Ikväll blir det musikal och häng med gamla godingar.

Trots smärta i hjärtat älskar jag mitt liv.
Ta hand om varandra.