ett lyckligt mellanbarns betraktelser av det ljuva livet.

Översvämmningen ebbade så småning om ut och jag somnade tryggt och lugnt i min säng. Morgonen därefter vaknade jag med nytt liv i min kropp. Dagen spenderades nere på gräset i sällskap med Nilla och vi njöt båda i stora drag av solen. På kvällen fick jag finbesök av Herr Krånglig. En sväng till Lidl och sen grillning med diverse ungdomar. Jag somnade i ett par varma armar och var världens lyckligaste. Men när jag vaknade på morgon, fanns det en otäckt välbekant klump i magen. Jag tänkte inte igen, jag vill inte. Orkar inte. Så jag ignorerade den, tryckte den längte ner och låtsades att allt var bra. Glass i solen och plötsligt hade han åkt sin väg. Jag gjorde ett tappert försök till att plugga.

Det var på vägen hem senare den kvällen, efter en lagom trevlig men något förvirrande filmkväll som det slog mig. Att klumpen i magen var varningssignalen som jag lovat mig själv att inte ignorera. Hjärtat hade sagt ifrån, det får vara nog nu! Så jag ringde ett samtal till Solna, ett samtal som jag så här i efterhand ångrar lite. För resultatet, efter tre timmar av tårar och upprivna sår, blev en lång och tryckande tystnad. Jag väntar spänt vid telefonen, efter ett slutgiltigt svar.

Jag hatar att vänta. Att vänta är förödande, förlamande och nästan fördummande. Det ger mig för mycket tid att tänka och älta. För mycket tid till självdestruktivitet. Håll bara om mig.

Annars mår du? Jo tack bra. Jag gnor på med skola och försöker pussla ihop all min lediga tid mellan jobb, nation och vänner så att det ska kännas behagligt. Just nu längtar jag mest till juli då jag och syster ska åka till värmen. En vecka i underbara Barcelona tillsammans med min älskade lilla li. Det kommer bli toppen, I know it :).

Ta hand om varandra.