ett lyckligt mellanbarns betraktelser av det ljuva livet.

Idag när jag kom hem från skolan tänkte jag "åh, jag ska nog ta och baka en äppelpaj". Så jag tassade ner till Folkes och inhandlade lite ingredienser och satte igång. Tänkte att det var nog bäst att dra på ordentligt så jag tog fram långpannan och gjorde fem satser med smuldeg. Nöjd med mitt underverk skulle jag kasta in plåten i ugnen, då lossnar hela jävla ungspackningen ner och börjar smälta och fräsa i ugnen. Var på strax där efter vårat otroligt nervösa brandlarm sätter igång. "Satan också" tänkte jag, och greppade efter telefonen för att ringa till Studentstaden och felanmäla, hamnar i telefon kö, får en vresig dam på tråden som tycker att jag kan väl ta bort den själv. Till slut får jag henne att skicka någon att fixa det åt mig, allt medans brandlarmet tjuter hysteriskt i bakgrunden. Efter en timme eller så kliver det in en jättestor karl genom dörren och frågar vad det var som skulle fixas. När jag förklarat vad som hänt och visat honom att packningen var trasig så tittade han på mig som om jag var den mest korkade personen på jorden."Jag tror att den är sliten och uttänjd" sa jag, "jaha, och vad tycker du att vi ska göra åt det då?" sa karl. Men jag blängde bara tillbaka och sa snällt att  "det är du som är proffs, jag bakar bara" men han verkade inte riktigt med på min ironi. Men han gjorde som jag sa det, dock mycket motvilligt.

Nu står det iaf en alldeles otroligt delikat och jättestor äppelpaj i köket på 26:an och väntar. Jag har till och med fixat fram vaniljsås :). Så när jag och Karin återvänder från träningen blir det nog en härlig återställare.