ett lyckligt mellanbarns betraktelser av det ljuva livet.

Jag skrattar ofta, kanske till och med nästan jämt. Det är liksom min grej, mitt signum. Men det är inte alltid som jag skrattar med hela kroppen, ni vett så där så att man knappt kan andas och får kramp i magen och kippar efter luft. Men när jag är med micks, frida, kråkan och anna så är det omöjligt att göra annat. Igår låg jag och vred mig i skrattkramper när mickan berättade om deras sjuka äventyr i amerikat. Tillvaron skulle inte alls vara den samma utan dom, darlings.

Jag älskar mitt liv.