ett lyckligt mellanbarns betraktelser av det ljuva livet.

För ett par dagar sedan kunde man i den förträffligt braiga tidningen Metro läsa en artikel om oss 80-talister. Om vad som karaktäriserar oss, om våra brister och om vår förmåga att leva i nuet. Vi fick växa upp med föräldrar som trodde på revolutionen och jämlikhet. Åtmistånde jag själv, för mig har det alldit varit helt solklart naturligt att vara feminist, att dela med mig och att känna empati. Min mamma och pappa har lärt mig vad som är viktigt i livet, det som verkligen betyder något. Självdistans och repekt. Jag har sett vad för höga amtitioner kan göra med de bästa utav människor. Vad som händer om man inte stannar och verkligen andas med magen. Jag har fått lära mig att det inte är farligt med tårar, att man måste få tillåta sig själv att vara liten, rädd och hjälplös för att kunna gå vidare på riktigt.

Tack.

Jag håller på och skriver på min "mini-rapport" som känns som allt annat än mini. För det jag skriver om är så frukstansvärt engagerande, kan inte sluta spinna vidare, hitta nya frågor att besvara. Hur hamnade läraryrket i lågstatusfacket? Hur gick läraryrket från att vara högaktningsvärt och repsektgivande till att vara ett lågavlönat, lågprioriterat och nedvärderat yrke dominerat av kvinnor? And it just goes on and on..

Har förresten återupptäckt Snook. Låten "Låtsas som att det regnar" fick inspirera mitt inlägg idag. Vill även rekomendera "Har du tänk på din egen begravning" och "1990 nånting".

Puss mina vänner.