ett lyckligt mellanbarns betraktelser av det ljuva livet.

Orden har sprungit ifrån mig. Torka, tom, ordlös. Men tro för all del inte att jag inte mår bra för det. För jag mår bättre än någonsin. Har precis avslutat mitt något utdragna marathon av Sex and The City, blev klar inatt runt två. Den serien är bara helt enkelt bäst. Jag har skrattat, gråtit, förundrats, surat, skrattat, klappat händer av lycka, kännt igen mig och gråtit glädjetårar. Har iaf kommit fram till vilken utav karktärerna som jag är mest lik...

(trummvirvel)

Baapbarabaaaa, Mirranda Hobbs.


Hon är, precis som jag, en person som alltid har rätt, men som gärna lyssnar på vad andra har att säga, hon vill fixa allt allt allt själv utan hjälp från någon annan, hon blir upprörd när människor inte vågar tro på sig själva, hon blir nervös och säger konstiga och skumma saker, hon är målinriktad, hon är sarkartisk och framför allt så är hon en fantastisk vän. (Moahahaha, det här är min blogg, MIN, jag får vara hur självgod jag vill)

Förtillfället håller jag på att överdoserar Bo Kaspers Orkester. Jag har återupptäckt hur otrrligt skön röst han har, den där grabben. För att inte tala om texterna. Jag önskar så innerligt att någon kunde skriva en sång om mig, i stil med "Hon är så söt när hon sover".

(Se där, orden fanns där iaf. 1-0 till mig själv)
That's all for now, fred ut.