återförening.
Igår var en händelserik dag, på väldigt många sätt. Jag blev ivägskickad som vikarie till en förskola i Bollstanäs, so far so good. Saken var väl mest den att all personal skulle ha planeringsdagar och därför hade alla förskolor i närområdet slagits ihop. Jag skulle vara den enda från "min förskola" och var därav ansvarig för knoddarna som kom därifrån. Jeez var min enda tanke. Jag hade bara träffat barnen en eller två gånger tidigare. Och min erfarenhet av små barn och nya miljöer tidigt på morgonen, ja det är inte det allra trevligaste. Om man inte gillar gallstrik, tårar och sjutton liter snor det till säga. Men jag överlevde med hedern ibehåll. Det var bara ett barn som jag fick ge upp på. Hennes mamma fick komma till undsättning och ta med henne hem.
Jag bytte min fösta blöja! Det var.. Ja vad ska jag kalla det? Spännande? Mja, snarare väldigt nyttigt, erfarenhetsmässigt allstå. Det var faktiskt inte så jättefarligt, jag hade en cäldigt easygoing klient så att säga :).
Efter jobbet svänge jag förbi hemme för en mycket snabb dusch och klädbyte. Sen bar det av till mitt underbara Uppsala. Det var här den riktigta spänningen tog sin början. Saken är den att alla som har försökt köra mellan Upplands Väsby och Uppsala någon gång under eftermiddagen, säg mellan 16.00-17.45 vet att detta är näst in till ett försök till sjävlmord. Folk är nämligen idioter, folk som kör bil och väldigt görna vill hem kör som dårar. Jag hade hjärtat i halsgropen i 40 minuter. Det blev inte så jättemycket bättre av att växellådejävlen krånglade. Till en början flöt det på bra, hade lite trevlig storebrormusik på i bilen, kom ihåg att andas och var rätt lugn. Men så plötsligt gick det inte att lägga i femmans växel. GAH! Utan istället fick jag i trean och ni kan ju tänka er hur det blir när man kör i 110 km/h men en bil som dessutom har obalanserade däck. Mycket tråkigt. Efter ett par panikartade försök insåg jag att det inte var lönt. Jag fick köra på fyran istället. När jag väl kom av motorvägen började trean och tvåan att sätta sig på tvären. Detta löste jag genom att rulla i friläga genom alla kruvor. Som sagt, oliiiidligt spännande (översättning: PANIIIIIK!).
Men jag överlevde även detta. En aningen skakis satte jag mig slutligen på pendeln in till stan för att träffa delar av the original järngänget. Lillerik muckade förra veckan så jag, Kishijan, Mumin, Holte och Lillerik beslutade att det var värt att fira med lite öl. För min egen del blev det ett par alkoholfria drinkar (fruktansvärt smaskigt btw) och en cola. Det blir varmt i hjärtat när jag tänkter tillbaka på kvällen. Det var så rätt, så skönt att sitta och bli nostalgisk tillsammans med människorna som har följt mig genom de allra mest snåriga åren av mitt liv. Och dom står där än.
På vägen hem, jag hade varit lat och ställt bilen vid stationen för atts lippa ta bussen, visade det sig att det lönar sig att vara lat. Tåget var försenat så alla bussar hade gått. På vägen bort till bilen sprang jag in i en gammal klasskamrat från Häggvik. Vi har nog inte setts sen vi slutade nian. Hon hade, precis som alla andra stackarns satar, missat bussen. Så jag erbjöd henne skjuts hem. Ja, jag är rätt stolt över den. Måste tillägga att tösen inte på någotvis bor nära mig, så jag hade liksom inte alls vägarna förbi men ändå erbjöd jag mig. Så, nu har jag skrytit färdigt :).
MIH, Oj.. Jag måste klä på mig nu, annars kommer jag försent.
Ha en underbar dag min vänner, puss.