ett lyckligt mellanbarns betraktelser av det ljuva livet.

När jag är ensam om natten, om det känns som att jag befinner mig i ett stort svart hål utan ljus och värme, då är det tur att det skrivna ordet finns. Det är då jag famlar mig fram till trösterika kommentarer från mamma, syster, nilla, jenny och alla ni andra som lämnar avtryck här. För genom era ord kommer jag tillbaka från ingentinget. På många sätt trivs jag med ensamhet, njuter av stillhet och mitt eget sällskap. Men så här på natten, när ord från ett ganska tyst samtal med en obeslutsam utgång hänger sig kvar i luften, så gör den ont. Ensamheten alltså. Då vill jag kunna lägga huvudet i mammas knä, bli klappad och vyshad. Då längtar jag tillbaka till korridoren och närheten till en tröstande famn.

Jag är bara så trött. I kroppen för att det har varit en hektisk och slitsam dag i cafét. Alldeles för mycket disk, kaos utan struktur och för lite tid att sitta ner och andas. I huvudet för att för många tunga frågetecken slåss om utrymme och svar. Det gör mig vansinnig att det inte är upp till mig att komma med svaren. Jag kan bara vänta. Jag hatar att vänta.

Jag är trött på att vänta, trött på att prata. Jag vill bara att allt ska ordna sig, lösa sig av sig självt. Utan att jag måste lägga ner tid, energi och tankekraft på att agera pedagogiskt och förstående.

Håll bara om mig.