vaniljnedstämdhet
Jag vaknade idag av att två små gråsparvar hade möte utanför mitt fönster. Jag låg en stund och lyssnade på hur de verkade samtala med varandra. De lät glada och uppspelta, nästan som att de skvallrade. När jag kikade ut genom fönstret för att ta mig en titt på de små krabaterna såg jag att solen hade behagat att visa sig. Äntligen! Först blev jag glad och tänkte att jag skulle ta mig en långpromenad i skogen. Men sen gjorde sig förkyldningen påmind. Febertermometern sa mig att jag gjorde bäst i att stanna inne idag. Damnit, så himla typiskt på nått vis. Jag har längtat efter och saknat solljus så mycket att det nästan gjort ont i kroppen. Och när jag väl ges chansen att ladda mina solceller säger immunförsvaret ifrån. Så jag får nog helt enkelt nöja mig med att sitta i sängen och titta ut på det vackra vädret.
Jullov mina vänner, denna tid av förväntan och vila. Kanske för alla andra, men för lilla fröken m innebär det mest plugg och planering inför vårterminen. Planen är att stanna i ett tomt Uppsala över julafton för att jobba på Stadsmissionen, alternativt Upplands Nation, för att sedan återvända till förorten på i mellandagarna. Nyårsafton ger mig som vanligt beslutsångest och jag känner mest för att gömma mig. En lightversion av nedstämdhet har slagit ro i min kropp. Det är egentligen ganska löjligt, och det vet jag. Men i lugntet före stormen känner jag mig rastlös och lite ensam. Inte för att jag egentligen är det, ensam alltså, men jag saknar en famn att försvinna in i och någon som kan sjunga mig milda sånger.
Tid för te, jag önskar att jag hade köpt honung igår.
Ta hand om varandra.
min famn å vara mindre, men jag kan ju faktiskt sjung (: