ett lyckligt mellanbarns betraktelser av det ljuva livet.

Vakna tidigt av att solen lyser in och gör mig glad i hela kroppen. Ta långa promenader i skogen, lyssna på fåglarna som verkar lyriska över ljuset och känna doften av grönt. Cykla genom Uppsala till toner som värmer på insidan. Ömsom gråta, ömsom skratta både av lycka och smärta i hjärtat. Kaffe på balkongen hos Naima, ungerbara änglatös. Mysa i köket med lilla (läs stora) familjen, älska korridorslivet. Irritera mig röd i hela ansiktet över samma lilla (läs stora igen) familj när det slarvas i köket. Senare gråta glädjetårar för att de är så underbara och verkligen tar hand om mig när jag ligger på marken och kippar efter luft, omsluten av mörker och ensamhet. Bli uppluft och omfamnad, få hjälp att andas. Stortrivas med att ha långa och förtrogna samtal med Fröken Fästmö om livet, läraryrket och relationer.

Mitt liv går i hundraåttio kilometer i timmen, och samtidigt så är jag verkligen närvarande precis hela tiden. Att rusa fram i ultrarapid, det är vad jag gör. Jag saknar många, och önskar att jag kunde få lite fler timmar per dygn eller ett par extra dagar varje vecka. Så att jag kan hinna med att träffa fler, ringa mer och helt enkelt värna om alla er som jag inte ser så ofta.

Hjärtat känns som att det är omslutet av ett tjockt lager bomull, eller rnågot annat som tystar ner och isolerar. Fast på ett ganska behagligt och bra sätt. Jag är nöjd med att inte känna som mycket alls just nu.

Ta hand om er mina älsklingar, tänker på er!