bröst
Jag såg precis en dokumentär på TV4 om bröst. Om kvinnor som upplever att de är fula, avskyvärda och okvinnliga bara just för att de har små bröst, eller inga bröst alls. Det gjorde ont i hela mig, jag kände så starkt för alla dessa kvinnor som vaknar varje dag och ser sig själva i spegeln, hatar det dom ser och är beredda att göra nästan vad som helst för att förändra det. Vad är det som har hänt? Vad är det som får dessa fantstiskt vackra kvinnor att nedvärdera sig själva på det viset?
Personligen, skulle jag mer än gärna ha en något mer lätthanterlig byst. En som inte svämmar över, eller är benägen att poppa ut lite närsom bara för att det inte finns vettiga behåar (för en vettig summa pengar) som passar alla oss som har mer än en D kupa. Tänk vilken frihet att kunna välja kläder utan att behöva gå upp tre storlekar bara för att dom satans tuttarna ska få plats. Jag hör själv hur löjligt det låter. Jag vet att mina tankar inte är speciellt mycket bättre än det som kvinnorna i dokumentären delade med sig av. Men jag vill ändå tro att jag har kommit lite längre. För jag vänder inte bort blicken när jag ser mig själv i spegeln. Jag ler istället, och älskar det jag ser. För trots att det hänger lite överallt, att mina lår är fulla av skrattgropar och magen är täckt av små fina bristningar som en påföljd av snabb viktökning (som en överraskande effekt av p-piller) så är jag helt okej.
En utan kvinnorna, som hade fött och ammat två barn, mådde så dåligt att hon inte ville lämna sin lägenhet. Hon grät varje gång hon var tvungen att vistas bland folk på egen hand. Men hon fann, och jag måste säga att jag är grymt imponerad, en lysande väg ut ur sin självdestruktiva livsstil. Hon besökte en kvinna i NY som fotograferade kvinnor med skev självbild. Kvinnor som led av anorwxi, bullemi, förlorat ett eller båda brösten i bröstcancer och som alla avskydde sina kroppar. Genom att fotografera dem, och lyfta fram det vackra och sensuella hos var och en av dem hjälpte hon dem att finna en inre frid. Och det verkade sannerligen som att det fungerade. Det gjorde mig glad, och lugn.
Så det här med bröst. Jag önskar verkligen att alla kvinnor som inte tycker att de duger, vare sig det handlar om små ärtor eller genmanipulerade vattenmeloner, kan finna ett sätt att acceptera sig själva. För ni är verkligen vackra precis som ni är. Fram för tuttig mångfald :).
Om jag skulle ta och skriva lite på den däringa hemtentan.
BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ
Personligen, skulle jag mer än gärna ha en något mer lätthanterlig byst. En som inte svämmar över, eller är benägen att poppa ut lite närsom bara för att det inte finns vettiga behåar (för en vettig summa pengar) som passar alla oss som har mer än en D kupa. Tänk vilken frihet att kunna välja kläder utan att behöva gå upp tre storlekar bara för att dom satans tuttarna ska få plats. Jag hör själv hur löjligt det låter. Jag vet att mina tankar inte är speciellt mycket bättre än det som kvinnorna i dokumentären delade med sig av. Men jag vill ändå tro att jag har kommit lite längre. För jag vänder inte bort blicken när jag ser mig själv i spegeln. Jag ler istället, och älskar det jag ser. För trots att det hänger lite överallt, att mina lår är fulla av skrattgropar och magen är täckt av små fina bristningar som en påföljd av snabb viktökning (som en överraskande effekt av p-piller) så är jag helt okej.
En utan kvinnorna, som hade fött och ammat två barn, mådde så dåligt att hon inte ville lämna sin lägenhet. Hon grät varje gång hon var tvungen att vistas bland folk på egen hand. Men hon fann, och jag måste säga att jag är grymt imponerad, en lysande väg ut ur sin självdestruktiva livsstil. Hon besökte en kvinna i NY som fotograferade kvinnor med skev självbild. Kvinnor som led av anorwxi, bullemi, förlorat ett eller båda brösten i bröstcancer och som alla avskydde sina kroppar. Genom att fotografera dem, och lyfta fram det vackra och sensuella hos var och en av dem hjälpte hon dem att finna en inre frid. Och det verkade sannerligen som att det fungerade. Det gjorde mig glad, och lugn.
Så det här med bröst. Jag önskar verkligen att alla kvinnor som inte tycker att de duger, vare sig det handlar om små ärtor eller genmanipulerade vattenmeloner, kan finna ett sätt att acceptera sig själva. För ni är verkligen vackra precis som ni är. Fram för tuttig mångfald :).
Om jag skulle ta och skriva lite på den däringa hemtentan.
BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ
Kommentarer
Trackback