ett lyckligt mellanbarns betraktelser av det ljuva livet.

Återfall var det ja. Men det var nog ändå bra att det som hände faktiskt hände. Det var så underligt, och allt hände så snabt, plötsligt var jag i solna och försvann in i Dina armar, fyllde mina lungor med doften av Dig. På två väldigt röda sekunder var jag trygg, älskad och lycklig. En natt fylld med så många ord, skratt och kyssar gjorde mig klarsynt och vimmelkantig på samma gång. Underligt, verkligen.

I slutändan är det iaf bara jag som kan leva mitt liv, ta mina beslut. Och jag är fast besluten att göra allt vad jag kan för att komma fram till vad det är jag vill med allt det här. Oavsett om det här är början eller slutet på något så måste det göras ordentligt. Det får ta tid, för om det är något jag har i överflöd så är det just det. Tid.