ett lyckligt mellanbarns betraktelser av det ljuva livet.

En del saker tar slut innan det ens har fått börja på riktigt. Mitt förhållande med en viss herr Krånglig är slut. Förlorat, passerat, till intet gjort, upplöst. Kanske för alltid, jag vet inte. På något konstigt vis känns det både skönt och samtidigt helt förjävligt smärtsamt. Skönt för att jag slipper gå runt och känna mig otillräcklig. Smärtsamt för att, ja hjärtat är helt enkelt trasigt. Och trots att jag hade det på känn, jag anade onåd, så känner jag mig lämnad och övergiven. Som ett ensamt knytt, liten och rädd.

I lägen som dessa, beskriver musiken det som sker på insidan bäst. Jag har hittat en låt (tack syster) som känns i hela kroppen. Joshua Radins "Fear You Wont Fall" en låt att gråta till.

Diggin a hole & the walls are caving in
behind me, airs gettin thin but im trying
im breathing in, come find me
It hasnt felt like this before. It hasnt felt like home. Before you.
And i know its easy to say, but its harder to feel this way
And i miss you more than i should, than i thought i could,
I cant get my mind off of you.