ett lyckligt mellanbarns betraktelser av det ljuva livet.

Tillsamman är man mindre ensam sägs det. Jag är beredd att hålla med. Men just precis nu är jag mest ensam och ganska så lite tillsammans. Erik är på premiären av Snerikes söndagsklubb Antitequet och jag ligger ensam kvar i sängen omgiven av böcker och papper. Man ska ju hålla på traditionerna så därför är jag ute i sista minuten med en inlämningsuppgift som ska vara inne vid tolvslaget inatt. Visserligen så skulle jag definitivt inte få nått gjort om Erik hade varit hemma, men det hade varit så förbannat trivsamt ändå. Den pyttelilla lägenheten på 28 kvadrat bli på något mystiskt sätt jättestor och tom så fort inte han är här. Och sängen som vanligtvis känns alldeles för liten är som ett ändlöst och bottenlöst hav av täcken och kuddar.

Så här på en söndag är det alldeles för lätt att känna ångesten över att en ny vecka nalkas. Man vill gärna krama ur varenda liten droppe av ledigheten och absolut inte tänka på morgondagens måsten. Men jag vet inte, jag tror jag faller ur den allmänna normen där. Jag har alltid älskat söndagar. Då får jag liksom tid och ro för lite reflektion, ta in veckan som varit. På söndagar är det helt okej att inte klä på sig, inte gå utanför dörren, inte vara social och uträtta saker. Det är helt enkelt en dag för vila. Eller, det blir ju vad man gör det till. Men idag tillexempel. Jag och Erik vaknade hyfsat tidigt hemma hos mamma och pappa. Vi tittade lite på inspelade videosnuttar från mina guldår (94-98), fick skjuts till Uppsala och IKEA av papi, brunchade på Snerikes, städade lite, vilade lite och klippte Eriks hår. Bah, det sista är ju sannerligen ett kapitel för sig. Jag har liksom en liten inneboende längtan efter att kunna klippa, hår alltså. Det har hänt förr att tidigare pojkvänner har fallit offer och fått tvingas agera "modeller". Erik har helt fantastiskt hår. Det är tjockt, brunt och lockigt. Jag hade muntert gått och köpt mig en lagom dyr hårsax och var sjukt peppad att sätta igång. Jag klippte och klippte i vad som kändes en mindre evighet, utan ett vidare bra resultat. Istället för den poppiga och tjusiga frisyr jag haft i åtanke lutade det mer åt tyfus eller frisörmassaker. Hu, det slutade hur som helst med att vi tog fram rakapparaten och snaggade kalufsen riktigt kort. Men eftersom Erik är världen bästa pojkvän skrattade han bara lagom mycket och sa att jag gärna fick öva mig på honom igen.

Jag kan nog inte dra ut på det här längre. Kursjournalen måste bli klar för jag vill sova.
Ta hand om er.

När blev det september? Var tog våren och sommaren vägen? Inte för att det stör mig, inte ens en smula, men lite underlig känns det. Det var ju Mars alldeles nyss. Den gångna vårterminen bjöd på mer än bara stressiga och alldeles för långa dagar, fest in på småtimmarna och tillfälliga förbindelser. Jag jobbade mig längte och längre in i mörkret, åt alldeles för lite och plötsligt blev det bäcksvart. En tur med ambulans till akuten och tusen provtagningar (även en CT-röntgen) senare kunde farbror doktorn konstatera att jag var utarbetad och undernärd. Say what? Jag är 22 år gammal, kan man bli utarbetad i så tidig ålder? Ja, mina damer och herrar, bevisligen kan man ju det. Så, jag blev sjukskriven och fick vackert finna mig i att min kropp har begränsningar. I fyra veckor rörde jag mig i snigelfast för att undvika yrsel och illamående. En gång blev jag till min förvåning faktiskt "omkörd" av en äldre dam med rullator.

Väl tillbaka på nationen var mitt enda mål att få tiden att gå. Men bäst som jag räknade dagarna tills bitterheten av att aldrig bli helt klar med något skulle släppa, trillade kärleken in i mitt liv. Likt en ängel med skägg gled Erik Ringheim in på ett bananskal och fick mitt hjärta att slå så fort att jag nästan dunkade under en andra gång. Jag hade faktiskt gett upp tanken på att bli så här kär igen. Jag trodde att det bara var möjligt när man är 15 år, naiv och inte har fått hjärtat totalkvaddat ett par gånger för mycket. Men åh så fantastiskt fel jag hade! Fast lite annorlunda är det ju. Den här gången är jag inte rädd, inte orolig och osäker på att jag duger. Jag cencurerar mig inte och jag vet, men säkerhet för det känns i hela kroppen, att Erik är mannen i mitt liv. Det är min tur nu, vinden har vänt.

Jag och Erik kastade oss utan hämningar in i livet som nykära. Sockersöta sms, långa och många samtal i telefon och familjeträffar. Det här med att träffa sin partners familj är stort. För mig är det så sanslöst viktigt att min familj accepterar och ser allt det fina i min parter som jag ser. Och självklart vice versa. Min familj är mitt allt, utan dom vore jag en fjärt i rymden (läs helt obetydlig och ensam i ett mörkt vakuum). Till min stora förtjusning gjorde Erik stor succé hos familjen Olebark. Åh andra sidan, hur skulle dom kunna göra annat än att älska honom? När det var dags för mig att träffa familjen Ringheim darrade jag som ett asplöv på insidan. Men i samma sekund som mamma Eva log och sträckte ut armarna blev jag lugn och kände ännu lite mera att jag hittat rätt. Den kvällen satt vi i köket och pratade om allt, kokade jordgubbssylt och drack kaffe utan socker.

Och nu sitter jag här. Jag och Erik har flyttat ihop. Jag har börjat på lärarprogrammet igen och trivs som katten i solen (fisken i vattnet klingade illa eftersom Erik är dödligt allergisk mot fisk). Aldrig har livet kännts så bra som nu. Tack livet.

Nu ska jag sluta komma med undanflykter och ta mig an en seminarieuppgift. Vissa ränder går visst aldrig ur ;).
Ta hand om varandra.

Vi får aldrig glömma bort att uppskatta och uppmärksamma de små miraklen som sker i vardagen. Kanske är det att göra en elefant av en fjäder att kalla det mirakel, framsteg kanske passar bättre, men å andra sidan skadar det ingen att överdriva en aning.

Idag har jag tagit ett otal för mig stora steg framåt, uträttat små privata mirakel helt enkelt. Resultatet av detta är att jag nu sitter hemma hos mig och är till bredden fylld av livsglädje och lite blygsam stolthet. För idag har jag:
- Hunnit ikapp med redovisningen
- Haft en lång lunchrast tillsammans med underbara Anna
- Strukturerat bland mina viktiga papper
- Lagt in beställningen för morgondagen i lugn och ro helt på egen hand
- Beställt en ny super stavmixer
- Fixat nya arbetskläder
- Stängt och kommit iväg från nationen innan 19.00
- Fått tid till mig själv

Sen har det även dykt upp små trevligheter iform av beröm från cafégäster, besök från sötaste Kristin, minipauser och skvaller med Anna och GullVippan, en fantastisk lunchservering utan hysterisk rusch samt peppande samtal från både mamma och systeryster.

På tal om allra käraste syster, det sved i hjärtat när jag var tvungen att vinka av lillskruttet tidigt i morse. Jag hade gärna behållt henne här hos mig ett par dagar till. Hon är en fantastisk vän och har blivit så väldigt stor. Förhoppningsvis får jag tillbaka henne om en liten vecka.

Ikväll ska jag passa på att pyssla om min trötta kropp. Lite pedikyr, manikyr, hårinpackning och ansiktsmask innan läggdags kommer bli ett alldeles superbt avslut på en mycket lyckad dag.

Ta hand om varandra mina vänner.

Jag är tillbaka, i ett frostbitet och isande kallt Uppsala. När jag igår eftermiddag rullade in över Uppsalaslätten , och såg dagens sista solstrålar förvandla världen till en guldglittrig skatt slog mitt hjärta några extra slag. Det är alltid lika skönt att komma hit, att komma hem. I synnerhet när jag hade bilen full av nya prylar från IKEA som jag längtat efter att få packa upp och leka med. Nu mer har jag inte endast två gafflar och åtta knivar, utan åtta gafflar och en hel drös knivar. Jag har även fått upp en lampa i hallen (tack pappa), införskaffat ett durkslag så jag slipper bränna mig på pastavattnet och en massa annat smått och gått.

Jag har tappat mina ord, min inspiration till att skriva. Men alldeles snart kommer jag gå in i en hemsk pluggkoma, och då kommer lusten att skriva säkerligen att infinna sig. För det är alltid vid de tillfällen när jag inte borde skriva som jag inte vill göra något annat förutom det. Att skriva.

Nu ska jag ta och steka lite pyttipanna och ägg.
Ta hand om er mina vänner.

Jag önskar att jag kunde förlytta mig framåt i tiden. Visserligen är jag säkerligen långt ifrån den första människan på jorden som har tänkt den tanken, men ändå. Jag skulle vilja vakna på morgonen den 20 december 2008. Jag skulle ligga kvar i sängen en stund, kanske somna om fem minuter och sen gå upp och göra mig en kopp te. Jag skulle ta med mig tekoppen till den "nya" gröna soffan (tack mamma och pappa Anagrius) och bara sitta där. Känna hur kroppen vaknar och blir varm från insidan för varje klunk te. Jag skulle begrunda den nya lägenheten, kanske ställa mig vid den lilla franska ballkongen och titta ut på ett lagom vintrigt Uppsala och fundera på att ta en morgonpromenad för att sedan snabbt bestämma mig för att stanna inne. Jag skulle minnas den underbart traditionella julavslutning i aulan från gårdagen och fyllas till breden av julstämmning. Kanske ringer jag lilla mamma och pratar strunt, kanske går jag och lägger mig igen. Med all säkerhet skulle jag inte behöva stressa upp mig över VFU-uppgifter eller lektionsplaneringar. Jag skulle inte behöva gå upp i ottan och släpa mig iväg mot tågstationen och trängas med stressade Uppsalabor. Jag skulle inte somna på bussen från Märsta och vakna yrvaken med en känsla av att ha missat min hållplats. Jag längtar till den 20 december helt enkelt.

Men idag är det den 26 november, och jag sitter fast i ett träsk av måsten. Just nu kämpar jag med en lektionsplanering som ska vara klar imorgon bitti då en utav mina lärare från universitetet ska komma och examinera mig. Jag är övertygad om att det kommer gå bra, klassen är ju underbar och jag brinner svenskämnet, det är inte där skon klämmer. Det är allt satans förarbete som egentligen bara är formaliteter som retar mig och skapar en klump av nervositet i magen.

Mitt andra huvudbry är den stundande flytten med ett mycket obestämt datum. Planen var att jag till helgen skulle lämna den ljuvliga lägenheten i Luthagen för att flytta till en alldeles egen lite etta i Flogsta. Men med min vanliga (o)tur strular det sig med uthämtning av nycklar och inflyttningsdatum. Så för tillfället hänger jag lite i limbo, typ. Imorgon ska jag göra ett nytt försök och går det inte vägen har mamma lovat att ryta till och ta bostadsförmedlingen i öronen. Tur att jag har min superhjältinna som kommer till undsättning när min röst/tid inte räcker till.

Hur lite jag än vill så måste jag återgå till lektionsplaneringen, den blir ju tyvärr inte klar av sig själv.
Tills vidare mina vänner, ta hand om varandra.

Tiden går för snabbt. Minuter och timmar förvandlas i ett naffs till dagar, veckor och måndader. Plötsligt har nästan hela höstterminen gått. Alldeles nyss var det löv på träden och nu är det nästan en halv meter snö på min ballkong. Vad tusan hände? Vem tryckte på snabbspolningsknappen?

Jag är på praktik i världens ände. Sigtuna närmare bestämt. Inte för att det är något fel på Sigtuna i sig, men det är förbannat långt bort. I alla fall för den som ska pendla från Uppsala varje dag. Kvart över fem stiger jag upp, hasar in i duschen för att vakna en smula, klär på mig, gör frukost att ta med i väskan och så beger jag mig mot stationen. Det lilla som är positivt med den långa resvägen är att få beskåda de fantastiska soluppgångar som utspelar sig innan åtta på morgonen. När tåget åker mellan Uppsala och Märsta sitter jag vid min fönsterplats (på vänster sida i tågets färdriktning) och ler mot det blyga solen som smyger upp över de frostbeklädda trädtopparna. Det värker i hjärtat, så vacker är det.

Dagarna går i ett. Jag leker fröken och stormtrivs med att förklara skriftlig huvudräkning, mellanled och tiokamrater. Jag läser högt med inlevelse så att eleverna sitter med uppspärrade ögon och så dricker jag äckligt gratiskaffe i lärarrummet. Oftast kommer jag hem sent på eftermiddagen, men vissa dagar (som till exempel idag) trillar jag in vid sju. Då är jag så trött att jag knappt vet vad jag heter. Men efter en kopp te eller en liten tupplur är jag mer av en människa igen och kan ta tag i plugg, planering och socialt umgänge. Till min stora besvikelse har den sista punkten fått ta obönhörligt mycket stryk pågrund av tidsbrist. Jag tycker inte om när jag måste börja sålla och välja bort roligheter för att ha tid med trista måsten och förplikteser. "Välkommen till vuxenvärlden" sa lilla mamma, och tyvärr har hon nog rätt.

Nu ska diska, för det har jag struntat i att göra i två dagar. Och eftersom jag varken har hustomtar eller hemhjälp så får jag vackert dra på mig mina rosablommiga diskhandskar och ta i tu med eländet.

Kom och ge mig en kram!
P.s jag blev vald till Cm i torsdags, så nu kan jag slappna av en smula. Visserligen har resan knappt påbörjats, men jag är ett steg på väg i rätt riktning i alla fall.

Det är stora och små förändringar på gång i mitt liv
- Jag har fått ett förstahandskontrakt till en helt nybyggt lägenhet. Ett rum och kök, litet med underbart
- Nästa termin tar jag studieuppehåll och riktar all min tid och energi mot älskade Norrlands Nation. Håller på och filar på min ansökan för att åberopa posten som CM (Cafémästare)
- Jag har påbörjat en liten minikarriär som krokimodell
- Om två veckor går jag ut på pratik i åtta veckor

Samntliga punkter på listan ger mig fjärilar i magen. Glada, uppspelta fjärilar som gör mig förväntansfull och lycklig. Jag älskar mitt liv, i synnerhet när jag står inför stora förändringar. Dock har jag ett litet huvudbry. Sedan en tid tillbaka, eller egentligen hela mitt liv, har jag gått och längtat efter barn. Jag är till bredden fyllt av en obeskrivlig längtan efter att på skapa liv. Trots att det kan tyckas vara för tidigt för en 22-åring så finns det verkligen inget som jag önskar så mig så mycket. Hade faktiskt en mycket lustig dröm för ungefär en vecka sedan. Jag och mina vänner firade min 30-års dag. Alla utom jag själv hade blivit jättegamla. Och av mina älskade flickor fick jag ett enormt paket. När jag öppnade det låg där en helt bedårande liten bäbis och sträckte upp armarna mot mig. Jag säger "Men åh! det här var ju verkligen precis vad jag önskade mig!" varpå min vänner säger "Ja, vi vet ju hur gärna du ville ha ett litet barn". Hm, så vad betyder då detta? Att jag inte kommer skaffa barn förens jag blir 30? Att någon av mina vänner kommer agera surrogatmamma? Att jag inte kommer åldras utan alltid se ut som 22?

Stora frågor, och helt utan svar.

Idag ska jag städa, det ut som fan här hemma. Och ikväll vankas det vin och teater tillsammans med eliten från Maj´s café. Imorgon ska jag plugga i stort sett hela dagen, blääääääääääääääääää.

Ta hand om varandra.
PUSS

Jag besökte huvdstaden idag. Återigen slog det mig att Stockholm inte längre är "min" stad. Det liskom inte samma sak längre, jag känner mig inte hemma där. Folkmassorna av stressade stockholmare och har förbråttom för att se människorna det passerar i ögonen gör mig lite ledsen. Och attityden är alldeles för kall. Jag undviker gatorna med mest trängsel och passar runt på varenda bakgata jag känner till. Och tur är väl det, för det är på Stockholms tvärgator som de allre mest intressanta affärerna finns :).

Anledningen till att jag lämnade Uppsalas trygga temop var för att mamma och pappa skulle ha konsert idag. Och som det trogna Collage-fan jag är var jag självklart på plats för att vara till hjälp och njuta av vackra toner. Det är ändå rätt så lustigt hur musiken påverkar oss människor. Toner kan ta sig rakt in i hjärtat och locka den allra bittraste till ett leede. Och när jag satt där, så kände jag en välbekant känsla sprida sig i bröstkorgen. Stolthet. Min mamma och pappa är bäst i världen, de har en förmåga att sprida glädje och värme omkring sig. Särskilt lilla mamma, som en liten sol står hon alltid längst fram och lyser. Hon lever, andas och är musiken. Till er, amma och pappa. Jag älskar er.

På vägen hem fullkommligen uppslukades jag av den bok som jag läser just nu. Erland Loe "Naiv Super" är en fruktansvärt rar bok. Den tar sig in under huden, får mig att minnas och le i smyg. Läs den.

Nu ska jag återgå till mitt sällskap i soffan. Vin och närhet är verkligen precis vad jag behöver just ikväll.
Ta hand om varandra.